ÅSIKT

Stora är orden - liten är jorden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2
KULTUR

Häromdagen när jag promenerade runt i Park Slope, Brooklyn fick jag syn på en flagga som hängde från ett lägenhetsfönster. Det var ingen amerikansk flagga, eller en flagga för någon nation eller organisation överhuvudtaget, utan flaggan visade i stället en stor bild på Jorden.

Jag tänkte att det förmodligen är ännu en new age-entusiast från San Francisco som flyttat hit, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att det kanske inte är en så dum idé att år 2009 helt enkelt heja lite på själva Jorden.

I dag, den 20 juli, är det exakt 40 år sedan Neil Armstrong och Buzz Aldrin blev de första två människorna som gick på Månen.

Det må vara en kliché att syftet med att resa inte är att upptäcka nya platser, utan snarare att få återvända till utgångspunkten med ett nytt perspektiv, men det har nog aldrig varit så sant som när dessa två amerikaner brummade iväg i raketen Apollo 11 för att tillbringa ett ögonblick med att studsa omkring på Månens askgrå yta inför 600 miljoner hypnotiserade TV-tittare hemma på Jorden (det första globala TV-ögonblicket).

Vi reste inte till Månen för att upptäcka en ny värld, utan för att se vår egen planet i ett nytt ljus.

I den nya fotoboken ”Apollo: Through the eyes of the astronauts” har astronauterna som var med på raketen själva fått välja ut sina favoritfotografier från resan. Det slående är att de flesta bilderna inte är på Månen, utan på Jorden.

Neil Armstrong har berättat att han under sin korta promenad på Månen fick syn på Jorden i fjärran, liten som ett plommon.

Han förde sin hand mot den och insåg att han kunde täcka hela planeten och alla de tre miljarder människor som då bodde där med sin tumme.

När han återvände till Jorden frågade en journalist om den upplevelsen fick honom att känna sig som en jätte.

– Nej, det fick mig att känna mig väldigt, väldigt liten, svarade Armstrong.

När New York Times planerade sin förstasida strax efter månlandningen satte de ursprungligen rubriken ”Amerikaner går på månen”.

Men i sista stund ändrade de sig till den klassiska rubrik som fortfarande sitter inramad i miljontals amerikanska (och ickeamerikanska) hem: ”Människor går på månen”.

Det är ironiskt att ett projekt som påbörjades som den allra mest bångstyrigt slösaktiga statuskampen mellan kalla krigets stormakter faktiskt inte slutade i någon nationalistisk triumf, utan som en global, allmänmänsklig upplevelse som åtminstone för ett ögonblick förde världens medborgare lite närmare varandra.

Samma år som månlandningen ägde rum föddes den moderna miljörörelsen i USA. I april året därpå införde en demokratisk senator högtidsdagen Earth Day, som sedan dess firats årligen av hundratals miljoner människor över hela planeten, i hopp om att sprida miljömedvetenhet. Samtidigt markerade 1969 startpunkten på en lång, konservativ epok i USA, präglad av nationalistisk hybris och ansvarslös energipolitik från landets regering.

Det är faktiskt först nu, fyrtio år efter månlandningen, som två andra demokrater, senator Henry Waxman och kongressledamot Edward Markey, börjat ta de första stegen mot en miljömedveten energipolitik med The American Clean Energy and Security Act (populärt kallad Cap-and-trade), som reglerar koldioxidutsläpp. Man kan se den som USA:s första stapplande steg för att göra något åt klimatkrisen ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för USA.

Det verkade tyvärr ta fyra decennier att inse den viktigaste lärdomen av månlandningen: det handlade aldrig om att besegra Sovjetunionen, utan snarare om insikten att vi alla är resenärer på samma ömtåliga rymdskepp.

Martin Gelin