ÅSIKT

Tännsjös förnuft glömmer känslan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2
KULTUR

Två saker förvånar mig när jag läser Torbjörn Tännsjös nya bok Döden är förhandlingsbar. Det första är faktumet att bara en tredjedel av oss dör knall och fall medan två tredjedelar dör efter någon form av beslut, oftast inom vården. Medicinens utveckling har gjort att dödssjuka kan hållas vid liv allt längre. Det andra är att läkar-

assisterat självmord faktiskt inte är olagligt enligt gällande lagstiftning, inte heller hjälp till självmord. Men bara om den avgörande handlingen är den sjukes. Eftersom den strider mot läkarnas ars legis (praxis) riskerar läkaren ändå att förlora sin legitimation för denna hjälp.

Tännsjö, professor i praktisk filosofi, tycker att denna praxis borde ändras och bli mer konsekvent i hela landet. Bokens slutsats är att döende och obotligt sjuka människor borde få tydligare information om sina rättigheter och möjligheter att själva påverka hur och när de vill dra sitt sista andetag. Nu beror det på slump och godtycke: på var vi hamnar och vad den tjänstgörande läkaren, sjukhuset eller hospicet har för inställning. Till smärtlindring, till avbrytande av livsuppehållande åtgärder som dialys och sondmatning eller till förkortning av dödsprocessen genom nersövning, så kallad terminal sedering. Eller till en eventuell fortsatt respiratorbehandling endast för att möjliggöra organdonation, vilket är kontroversiellt men kanske kunde bli vanligare om patienten tillfrågades innan. Många vill ju faktiskt donera.

Tännsjö argumenterar också för att euthanasi, alltså en aktiv medicinsk åtgärd i avsikt att döda, borde bli laglig, precis som i Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Schweiz samt i Oregon och Washington i USA. Men bara för fysiskt eller psykiskt obotligt sjuka som själva är beslutskapabla.

En dag som denna, då fläderblomdoft och kaprifol kommer in genom fönstret i varma puffar och inte ens sommaren svängt om sin axel, är det väldigt svårt att tänka på döden och dödens praktik. Tännsjö tror att de flesta gör just så – hellre förtränger sin död än planerar för den. En offentlig debatt och mer bråk och krav skulle kunna ändra praxis till mer humana och självbestämda sätt att dö. En god död enligt Tännsjö, är en död som inte bara inträffar i rätt tid utan som också ger möjlighet till ett mått av avslut av livet och därmed också av kontroll.

Säkert är det så. Tännsjö som tillsammans med professor Niels Lynöe lett ett forskningsprojekt, beställt av Socialstyrelsen, om vård i livets slutskede redovisar många av frågans komplikationer. Som väntat har Tännsjö större förståelse för förnuftets argument än för känslor och tycken av annan art. Jag finner de flesta av hans synpunkter vettiga. Utom hans åsikt (som han ser som ett faktum) att vi är ”utbytbara” och därför gärna kan lämna vår plats i förtid om vi ändå bara ligger och plågas och kostar. Min död är väl ändå min.

Paternalismen inom sjukvården, alltså främst läkarnas förmyndarmentalitet, ser Tännsjö som det största problemet, inte den religiösa tanketraditionen att det är en försyndelse mot livets helgd att avbryta det i förtid. En förtvivlad och rädd människa med svåra smärtor tror jag inte heller bryr sig så mycket om den synden. Om Gud är kärlek måste han ju för fan förlåta oss för den sista lilla svagheten. Men att läkaren tillåts bestämma så mycket om vad som är bäst för oss i den situationen tror jag har med en aspekt av det mänskliga som också måste få finnas, ett slags tredskande som Tännsjö bortser från. Alla vill inte förhandla och besluta om allt. Varken om elbolag, pensionsfond eller döden. En del av oss vill både klamra sig fast vid livet, till varje pris och förnedring, och överlämna sig till något slags nåd inför döendet. Om så Guds eller sjukhuspersonalens.

Epikuros ofta citerade ”där du är är inte döden, och där döden är är inte du” säger mycket om de levandes önskan. Visst är det bra om man kan få begära att sova in i döden men helst vill jag nog slippa begära också.

Pia Bergström