ÅSIKT

Åter aktuellt om tidernas slagfält

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: AP
Naguib Mahfouz (1911-2006), visar upp certifikatet och medaljen som förkunnar att han fått nobelpriset 1988.
KULTUR

Midaqq-gränden är en av de mest uppmärksammade romanerna av nobelpristagaren Naguib Mahfouz. Som en av den moderna arabiska prosans viktigaste föregångare är också Mahfouz en av få författare från arabvärlden som tidigt lyckades etablera sig i väst. Romanen som nu kommer i nyutgåva publicerades 1948 och kom första gången på svenska i början på 1980-talet i skicklig översättning av Kersin Eksell.

Att läsa Midaqq-gränden är som att kliva in i en tidskapsel och serveras ett utsnitt av egyptisk 1900-tals historia. Berättelsen utspelar sig i slutet av andra världskriget och scenen utgörs av ett myllrande Kairo vars vindlande gränder härbärgerar minnen och erfarenheter från otaliga tidsåldrar.

Det egyptiska samhället befinner sig mitt i en omvälvande brytpunkt mellan tradition och modernitet, kolonialism och självständighet, det västerländska och det muslimska. Men i Midaqq-gränden fortsätter livet ändå precis som vanligt.

På Kirshas café, som utgör berättelsens centrum, korsas en handfull människors vägar och drömmar. Här pågår en ständig dragkamp mellan uråldriga nedärvda traditioner och modernitetens framfart. Gemensamt för romanens tillspetsat tragikomiska figurer är en evig balansgång mellan samhällets moraliska förpliktelser och smusslandet med egna viljor och lustar.

Den som öppet och frimodigt utmanar grändens strikta konventioner är den unga och vackra Hamida. För sin trotsiga frigjordhet blir hon på en och samma gång åtrådd och föraktad, någon som måste erövras och tämjas av såväl traditionalister som modernitetsivrare. Inom Hamida själv härjar samma förvirrade dragkamp.

När hon slutligen bestämmer sig för att överträda grändens strikta moraliska gränser, gör hon det genom att sälja sin kropp till de brittiska soldaterna som huserar i Kairos moderna kvarter.

Med sina konfliktytor pekar Midaqq-gränden envist in i vår egen samtid, där såväl västerländsk dominans som religiös och kulturell konservatism fortsätter att vara brännande frågor.

Som en motbild till vår egen tids vurmande för civilisationsteorier som älskar att förklara samhällets yttersta motsättningar med kulturella och religiösa förtecken, tecknar Mahfouz i stället en mänsklighet där pluralismen och mångfalden utgör själva livsnerven. En förutsättning för framåtrörelse och tidens obönhörliga gång.

Hamidas upproriska gestalt dröjer sig kvar i mig. Jag läser henne som en av alla de unga kvinnor vars tunna flickkroppar i alla tider utgjort det där yttersta slagfältet för både politisk och religiös maktutövning, spänningsfältet mellan modernitet och tradition. Med Kairos pulserande komplexitet som fond tillåts Hamida skapa sin egen livssaga, men hennes öde är ofrånkomligt sammantvinnat med såväl en ojämlik världsordning som djupt rotade patriarkala strukturer.

Vissa texter åldras helt enkelt inte. I stället vidgar de sig och tilltar i styrka lästa i ljuset av ny tid.

Hanna Larsson