ÅSIKT

Ingen dansar "på riktigt"

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Po Tidholm borde visserligen få medalj för att han är den siste svenske kulturjournalist som bekämpar den totala stockholmsfixeringen, men i Dagens Nyheter (21 juli) vilseleder han allmänheten grovt.

I sin recension av dansbandsfenomenet Rolandz hävdar han nämligen att dansbandsgenren alltid ”lockat med en autenticitet som få andra genrer kunnat mäta sig med”.

Det är helt enkelt inte sant.

Dansbandsgenren har aldrig någonsin lockat med autenticitet.

Aldrig.

Dansmusik i alla dess former är en av få popmusikgenrer från 1900-talet som inte sålts med argumentet att den är ”the real deal”.

Countryn och bluesen, som egentligen är ”rasifierade” varianter av det sena 1800-talets amerikanska popmusik var först med att marknadsföra sig som ”äkta”.

Leadbelly kläddes ut i fängelsekostym och blev den ”svarta” bluesens reklampelare. Henry Ford anordnade danser, där svarta istället portförbjöds, för att odla fram en ”äkta” och vit contrymusik. Än i dag är hiphop och country de genrer som ihärdigast försöker vara ”på riktigt”.

Men de mest framgånsrika dansakterna har medvetet varit så konstruerade som möjligt: Boney M, Donna Summer, Village People, Grace Jones, The KLF, Daft Punk, Black Jack, Larz Kristerz...

Att skriva sitt eget material är helt oviktigt, liksom att ha unika bandmedlemmar eller att uttrycka någon form av trovärdiga känslor.

De svenska dansbandens portal-schlager Ett litet rött paket med Sven-Ingvars är också den mest ironidrypande sång som sjungits på svenska.

Att Larz-Kristerz och Rolandz som båda driver med dansbandsgenren blivit årets mest framgångsrika dansband är bara hundra procent logiskt.

Martin Aagård