ÅSIKT

En älskares dagbok

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Per Hagman kommenterade en gång Sven Lindqvists omsorg om sin egen korrespondens: ”’hm, jag är en stor kulturpersonlighet och jag vet ju att man sparade Strindbergs brev. Hur ska vi göra nuförtiden för jag mailar ju. Ja, jag lämnar min hårddisk på Kungliga biblioteket så kan forskarna sitta och läsa mina gamla mail.’ Så traskar han med friluftshurtiga gubbsteg, kulturryggsäcken på och baxar upp sin hårddisk.”

Jag kommer att tänka på den nidbilden när jag läser En älskares dagbok. En bok bestående av Lindqvists reflektioner över det egna kärlekslivet – hämtade ur dagböcker och brev från 13 till 21-årsåldern – interfolierade av den 48-årige författarens egna metakommentarer till de gamla anteckningarna.

Det är onekligen något rörande över denna arkivaliska omsorg, i synnerhet i förhållande till kärlekslivet. Å ena sidan: känslostormar, kyssar, kåthet, euforiska ögonblick. Å andra sidan: det analytiska reflekterandet, ivern att bevara, litterarisera och omvandla alltihop till text.

”Är det inte härligt att vara ung i alla fall! Allt ligger framför mig” skriver Lindqvist den 13 april 1948. Nästa dag: ”Jag håller på och tröskar igenom en massa politisk litteratur nu, så jag har inte tid att tänka så mycket på lilla Barbro.” Barbro är en flicka som lär Lindqvist att kyssas. Lindqvist är 75, nej förlåt 15 år.

En älskares dagbok kom ut 1981. När den nu ges ut på nytt är det svårt att inte läsa den som ett tidsdokument. 2009 är det inte den sexuella öppenhjärtigheten som är anmärkningsvärd, snarare bristen på erfarenhet och upplysning.

Först på sidan 213 ”lyckades min lusta äntligen spräcka den manliga mödomshinnan, skräckens hinna, och penis gled för första gången in i slidan”. Då hade han varit ihop med sin ”Ci” i över ett år. När han en gång vänder sig till en sexualrådgivare för att komma över sina hämningar får han ”uppiggande” piller. Allt var inte bättre förr.

Men det är ändå inte som tidsdokument boken är mest intressant, utan som bild av hur en författare föds. För spänningen mellan det rationella och det känslomässiga, ord och kött, är naturligtvis inte unik för Lindqvist – det är snarare litteraturens villkor.

Ur den synvinkeln blir boken ett slags poetik. ”Skulle det jag skriver bli bättre om jag tänkte på bara en läsare” frågar sig den unge Lindqvist, och konstaterar, 30 år senare, att detta med tiden blev hans litterära metod: att alltid vända sig till en bestämd person. Kanske är all bra litteratur en form av kärleksbrev.

Anders Johansson