ÅSIKT

Praktika

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Det finns i vår tid en skygghet för begreppet elit. Eftersom den inte uppträder när det gäller teknik och vetenskap, drar jag slutsatsen att den egentligen är en skygghet för värderingar.’’

Utvecklingen går inte alltid framåt. Orden är ur Sven Lindqvists Praktika som kom ut för nästan ett halvt sekel sedan, 1962. Det är ett slags tankebok, aforismer växlar med korta essäer, allt med syfte att nå en vad vi i dag kanske skulle kalla hållbar utveckling för ett mänskligt välbefinnande.

Skriven i början av 60-talet är den tillkommen mot bakgrund av såväl kalla kriget som en begynnande experimentlusta inom konstarterna. Sverige befinner sig i den för oss i dag något märkliga situationen att allt tycks bli bättre och bättre, i alla fall i materiellt hänseende. Just därför synas sådant som konst och intellektuell verksamhet ur ett speciellt perspektiv, i grunden optimistiskt. Måttet är människan, det är ett försök att ta bäring längs marken, en teori som håller sig nära det konkreta och faktiska.

Efter att ha reflekterat över sådant som storlek, godhet eller det ädla, söker Lindqvist precisera konstens funktion, nytta och syfte. Moderniteten möjliggjorde onyttan, all vår verksamhet behöver inte längre gå åt till att tillfredsställa våra basbehov. Konstnärens improduktivitet var länge en belastning, nu kan den bli en tillgång och han eller hon kan visa oss livets värden, vad Lindqvist kallar frihetskonst.

Men det är inte från predikstolen dessa värden ska basuneras ut, människan ska i stället själv ’’upptäcka den i ett stoff, känna den genom en form.’’ Romanen har alla förutsättningar för en sådan konst, sprungen ur den mänskliga friheten med sikte på att förädla individens tillvaro i en värld där vi tvingas göra allt fler val om hur vi ska leva våra liv.

Om det är något som har åldrats i Praktika, så är det optimismen. Lindqvists krav på respekt för var och ens värderingar, hur futtiga de än kan synas i vissa ögon, är nog både svårare att upprätthålla och mer komplicerat historia i dagens totalkommersialiserade samhälle. Men om vi översätter optimismen till envishet, ställer mer påstridiga krav på att konstnärerna och de intellektuella ska hålla värdediskussionen vid liv, då är Lindqvists Praktika fortfarande värd sin läsare.

Claes Wahlin