ÅSIKT

Varje tid behöver sitt eget Babels Hus

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

När P C Jersild 1978 skrev sin roman om den svenska sjukvården hade den blivande popstjärnan Edwyn Collins just startat sitt första band Nu-Sonics i Glasgow.

När regissören Lindsay Anderson 1982 filmade Britannia Hospital, en våldsamt satirisk betraktelse över National Health Service (det brittiska landstinget) var Edwyn Collins för ett kort ögonblick Skottlands största popstjärna med Orange Juice-singeln Rip it up.

När musikern Ben Watt 1998 gav ut boken Patient om sin livshotande magsjukdom (nyligen utkommen på svenska), hade Edwyn med sin flickvän Grace Maxwell just köpt ett hus i Kilburn i norra London för intäkterna från hans överraskande solohit A girl like you.

I februari 2005 drabbades Edwyn, just fyllda 44, av två massiva hjärnblödningar. Ingen läkare trodde att han skulle överleva. Grace vägrade acceptera det. Nu, sommaren 2009, ger hon ut boken Falling & Laughing: The restoration of Edwyn Collins som beskriver just det. Edwyn har inlett inspelningen av ett nytt album. Det är inte på något vis en bok om hans karriär, den får någon annan skriva.

Det är en berättelse om tro, hopp och sjukvård. En inblick i ett NHS där en bit av Edwyns kranium efter en operation slarvas bort (för gott), hur samtliga läkare förutsätter att han som musiker givetvis är kokainist, svårt alkoholiserad eller både och (Edwyn har aldrig varit vare sig det ena eller andra).

Hon återberättar – ofta med en ton som för tankarna till George Orwells Nere för räkning i Paris och London eller Vägen till Wigan Pier – händelseförloppet med en torrt vardaglig röst som, likt Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, bara gör varje förändring än mer rörande.

Hon beskriver hur möjligheten att få kvittera ut en ren kudde innebär tre dagars väntan på rekvisitionsblanketter, nitton ilskna telefonsamtal där Grace till slut ger upp och motvilligt hotar de ansvariga med sina kontakter i media för att få det hon behöver för att inte förlora hoppet om sin älskades restaurering.

Det mest fascinerande med Grace Maxwells anteckningar om sin makes långsamma återkomst till livet är hur de i sin noggrannhet, en kronisk balansgång mellan kärlekstintad desperation och paret Collins politiska övertygelse om vikten av fri och jämlik sjukvård, att de framstår som ett modernt journalistiskt reportage.

Från insidan, i första person på en ofrivillig första parkettrad, mitt i det fortfarande odigitaliserade NHS. När min egen GP – den brittiska motsvarigheten till en svensk husläkare här i västra London ska hitta min patientjournal kommer jag alltid att tänka på hur det känns som en inverterad version av slutscenen i Indiana Jones där Arken sorteras in i ett oändligt förråd av identiska trälådor.

Andres Lokko