ÅSIKT

Skammen är allas ansvar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Världen är till brädden full av sällsamma saker som drivits fram av klassöverskridare, emigranter, homosexuella och andra normbrytare. Vad hade vår kultur varit utan all denna kompensation? Alla dessa rop på erkännande. Kulturyttringar som också är ett utslag av den enorma skaparkraft som kan frigöras när man kliver utanför ramen. Vill man förstå hur stark en norm är, gör man det bäst genom att studera kraften i normbrytandet. Jag är stolt över att tillhöra en bögkultur och homosexuell tradition. Inte för att den är bättre än andra, men för att jag delar dess smärtsamma längtan efter en bättre och kärleksfullare värld. Jag beundrar den oböjliga viljan att tackla normbrytandets pris: självhatet, självdestruktiviteten och oförmågan att kunna föreställa sig ett lyckligt och harmoniskt liv.

Som bög föds man inte med en konstnärlig läggning, en vilja att vara bäst på jobbet, ge god service, en förmåga att inreda perfekta hem eller ställa till storslagna fester.

Precis som alla andra är vi formade av heteronormen och de flesta av oss kompenserar för den skam som bankats in i oss sedan barnsben. Skammen över att vara annorlunda. Majoriteten av alla normbrytare och minoriteter dras med en liknande skamkänsla och utvecklar olika typer av strategier för att hantera den.

Genom att välja heteronormen som tema närmar sig Stockholm Pride i år kärnan i tanken bakom det globala Pride-firandet. Det är inte knytnävar, utfrysning och förbud som svider värst. Skammen är en ständig följeslagare. Orättvisa strukturer måste bekämpas. Det ska finnas en plats för alla i vårt samhälle. Tak ska höjas och fristäder skapas.

Men det är lika viktigt att bekämpa och förstå den inre fiende som heteronormen utgör. Den som gör oss osäkra och driver oss till att anamma konsumtion och kommersiella aktörers intressen som kattguld. Den som får oss att klamra oss fast vid minsta tecken på acceptans, istället för att kräva samma rättigheter.

När olika slags bögkulturer beskylls för att vara ytliga, kommersiella eller kropps- och sexfixerade borde varje tänkande människa ställa sig frågan om vad det i så fall kan bero på. Minoritetsgrupper vill ha samma möjligheter som alla andra. De flesta människor strävar efter lycka inom de ramar som getts dem.

Bögkulturen är ett lackmuspapper på heteronormen. Och det är en norm som bor i och upprätthålls av alla. Oftast är det våra barn och ungdomar som omedvetet får agera de grymmaste och mest skoningslösa lägervakterna. Titta in på ett dagis, ett högstadium eller en idrottsförening på valfri ort. Där föds kontinuerligt en ny skam. Det bär vi också kollektivt ansvar för.

Stefan Ingvarsson

ARTIKELN HANDLAR OM