ÅSIKT

Hotbilderna formar den nya superstaten

Petter Larsson analyserar den dolda agendan i Stockholms- programmet

1 av 5 | Foto: Foto: AP
Oktober 2005: En grupp illegala immigranter från Senegal på väg mot Oujda i Marocko, efter en 10-dagarsvandring på 55 mil sedan polisen släppt av dem mitt i öknen. Sex medlemmar i gruppen dog under vandringen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

EU är en civiliserad oas av rättvisa, trygghet och rikedom. Utanför härskar ett barbari som hela tiden flödar in över gränserna. Därför måste vi nu sluta oss samman under EU-kommissionens ledning, förstärka bevakningen och intensifiera övervakningen.

Det är budskapet i underlagen till det så kallade Stockholmsprogrammet. Denna femårsplan för EU:s polisarbete, migration, övervakning med mera, som ska antas under det svenska ordförandeskapet, bygger på två viktiga dokument: det ena från EU-kommissionen, det andra från den informella, högertunga, så kallade Framtidsgruppen. Den består av ett antal europeiska politiker, bland annat Beatrice Ask och Tobias Billström, och anförs av Sarkozys partikamrat Jaques Barrot och Berlusconianhängaren Franco Frattini.

På en byråkratprosa så slät och generaliserad att man kan misstänka att den syftar mer till att dölja än att berätta, skissas här i vilken riktning EU bör gå.

Det finns goda ansatser. Som att förenkla för dem som vill flytta runt i unionen; att satsa pengar på att motverka diskriminering, särskilt av romer; att ge EU-medborgarna möjlighet att använda andra medlemsländers konsulat och ambassader utomlands. Men det dominerade temat är hur unionen ska skydda oss från de sammanflytande hoten migranter, brottslingar och terrorister.

Den nya migrationspolitiska regim som de senaste åren tagit form i Västeuropa uttalas tydligt. Den vilar på två ben, som båda syftar till att ”stärka sambanden mellan invandringen och behoven på den europiska arbetsmarknaden”, som Kommissionen skriver.

Å ena sidan vill man attrahera produktiv arbetskraft från omvärlden. Ska EU-länderna klara sin tillväxt och försörja en allt äldre befolkning, krävs hundratusentals nya händer.

Å andra sidan vill man stänga ute så kallade illegala invandrare och asylsökande. Det senare skriver man förstås inte, men här finns gott om resonemang som går ut på att flyktingar är en börda, ett Svarte Petterkort som ingen vill ha, och som alla därför måste dela på ansvaret för, kanske genom frivillig ”omplacering” inom unionen.

Dem vi behöver ska släppas in, de andra hållas borta. Därför behövs nu skärpt gränsövervakning, en utbyggnad av EU:s gränspolis Frontex – som också kan ges uppdraget att inspektera de nationella gränsvakterna – och samordning av de gigantiska datasystem, SIS, VIS och Eurodac, som i dag registrerar uppgifter om eftersökta personer, visumansökningar och asylsökande. Dessutom vill man ha förbud mot att, som Spanien gjort, ge mass-amnesti åt illegala invandrare.

Men framförallt vill man bygga en buffertzon runt om Europa, så att migranterna stoppas redan innan de kan sätta sin fot i unionen. Man ska därför fortsätta upprätta flyktingläger (så kallade Regionala skyddsprogram) närmare världens konfliktzoner, men också förmå EU:s grannländer, i Nordafrika till exempel, att på egen hand sätta stopp för migranterna och att ”återta” migranter som lyckats ta sig förbi spärrarna. Här är ”alla tillgängliga påtryckningsmedel” påbjudna, skriver Framtidsgruppen. Till exempel kan man i utbyte erbjuda buffertländerna lättnader i viseringskraven. Eller hjälp med utbildning och verktyg för polis och gränskontroll. Eller ett program för cirkelmigration, det vill säga att man underlättar för buffertzonernas medborgare att komma till EU och jobba några år, för att sedan resa hem igen, med EU-pension och allt.

Vet man det minsta om hur det ibland kan gå till när dessa buffertländer långt bortom de europeiska mediernas normala räckvidd i dag åtlyder EU:s krav, så är det oroande idéer. 2005 kördes till exempel mer än 500 personer, som försökt ta sig in i EU, rakt ut i öknen och lämnades där av marockansk polis. Skulle sådana övergrepp ske i framtiden, kan EU-politikerna skylla på barbarerna i Libyen eller Marocko.

Detta sker samtidigt som de flesta EU-länder får färre asylansökningar år för år. EU genomgår inte, som Amnesty International skriver, ”någon asylkris, utan snarare en skyddskris”. Problemet är inte att det kommer för många flyktingar, utan att EU:s medlemsstater inte tar sitt ansvar för att skydda dem.

Också kampen mot terrorister finns med på dagordningen. Det verkar främst handla om islamister. Det skrivs aldrig ut, men i samma veva betonas att ”dialogen mellan kulturer och religioner” ska utvecklas, vilket är kod för att det handlar om den muslimska världen. Och visst finns ett islamistiskt terrorhot, främst mot de stater som ockuperar Irak och Afghanistan.

Men läser man Europols senaste terroristrapport EU terrorism situation and trend report (2009) står det klart att det överväldigande problemet är separatistiska grupper inom de egna länderna. Av 515 genomförda, avslöjade eller misslyckade terrorangrepp i Europa 2008 stod separatister för 397. Nästan alla utfördes i Spanien och Frankrike av baskiska ETA och korsikanska grupper. Ett enda islamistdåd rapporterades, i Storbritannien. Tidigare år ger liknande proportioner.

Skälen för ett utökat polissamarbete mot organiserad brottslighet är i så fall mer motiverat. Bland annat tänker man sig att utländsk polis, främst via Europol, ska kunna få tillgång till svenska kriminalregister, oklart vilka. Och att poliser enklare ska kunna operera på andra länders territorium.

Det är inte oproblematiskt. Att poliskåren är väl förankrad i samhället den verkar är avgörande för medborgarnas förtroende för den. Och vilka risker löper man inte om utländsk polis börjar agera i Sverige? Så sent som i höstas provocerade dansk polis nästan fram ett upplopp i samband med det Europeiska Sociala Forumet i Malmö, genom att oinbjudna beblanda sig med Reclaim The Streets-aktivisterna. De kördes dock snabbt bort av svensk polis.

Som ”pilotområden” som ska ”fungera som plattform för utprovning av idéer och metoder” pekar Kommissionen ut bland annat människohandel, barnpornografi och vissa former av ekonomisk brottslighet.

Det är smart. Vem skulle argumentera för att polisen inte ska göra allt den kan för att stoppa barnpornografi? Men ordet pilotprojekt betyder ju just att detta bara är början.

I framtiden tänker man sig dessutom en större zon, EU plus USA – ”Det Euro-Atlantiska området för samarbete kring frihet, säkerhet och rättvisa” – med tät samverkan kring information, övervakning och migration.

Mot bakgrund av USA:s systematiska rättsövergrepp på senare år, där de europeiska staterna böjt sig för krav på utlämnanden och hemliga CIA-flyg, står det i direkt motsats till just de slogans om rättvisa och frihet man håller sig med.

Att samordna lagar, övervakningssystem och databaser är dock bara en del av Stockholmsprogrammet. På snart sagt varje sida återkommer både Framtidsgruppen och Kommissionen till hur viktigt det är att de olika ländernas myndigheter i praktiken förs närmare varandra. Det handlar om praktikplatser i andra länder, utbildning, en utbyggnad av den europeiska polisskolan och om ett mer vardagligt utbytande av information.

Syftet verkar tydligt: att ur de skilda staternas myndigheter vaska fram en ny kår av EU-tjänstemän, där samsyn och ”kåranda” råder.

Och här tror jag man kan se en av hotbildernas viktigaste funktioner på sikt. De används – och överdrivs – för att svetsa unionen samman, övertyga tredskande nationalstater eller misstänksamma medborgare om att mer samverkan behövs.

Det är klassiskt. Staten skapas under hot.

Och visst, kanske skulle unionen kunna spela en roll i att begränsa både nationalstaternas övergrepp på sina medborgare och deras utländska krigsäventyr. Men det måste vara en EU-stat som möter både medborgare och grannar med förtroende och öppenhet, inte, som i underlagen till Stockholmsprogrammet, med misstänksamhet, mer övervakning och patrullbåtar.

Petter Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM