ÅSIKT

Verkligheten är tillbaka

Jacob Lundström om amerikansk ny-nyrealism och samhällskritiken inom svensk film

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: Foto: NORUZ FILMS
I Chop shop av Ramin Bahrani får vi följa den hårda tillvaron för Alejandro och hans syster i Queens, New York.
KULTUR

New York Times-filmkritikern A O Scott myntade i våras begreppet ”neo-neorealism” med anledning av verklighetens comeback i amerikansk film.

Den ursprungliga nya realismen utgjordes av den socialt engagerade film som uppstod i det fattiga Italien efter andra världskriget. Lagom till den ekonomiska krisen återföds den alltså i USA.

Realismen – med allt som ryms under det paraplyet – får naturligtvis underkasta sig samma trendcykel som alla andra ismer.

Efter den uppsjö av deppiga men putslustiga dramer om dysfunktionella familjer som länge hemsökt amerikansk indie, var det kanske helt enkelt dags för en ny neorealism.

Det finns som bekant annat än bara familjelivet som inte fungerar som det ska i det amerikanska samhället.

Som trendspaning är väl neo-neorealismbegreppet lite grovt tillyxat, men att det är småskaliga produktioner som lyfts fram som belägg för den socialrealistiska tendensen är ingen slump. Det är trots allt lättare att vara verklighetsnära utanför den stora drömfabriken. I stället för att stirra sig blinda på den amerikanska ekonomins fantasibygge tittar de neo-neorealistiska filmerna bakom kulisserna. Filmer som Wendy & Lucy, Chop shop och Ballast är alla inspelade i befintliga miljöer.

Tajmingen är onekligen klanderfri. När nu landets ekonomi har fått erfara en sådan brysk ”reality check”, som det heter på amerikanska, blir det svårare att köpa Hollywoods lyckliga slut. Som begreppsmyntaren Scott påpekade i sin artikel: ibland kan det kännas bra att fly en förljugen eskapism.

Medan Hollywood annars är skickligt på politiska thrillers och att blotta ”corporate bullshit” så brister samtidigt vardagsskildringen och gestaltningen av dem som drabbas värst. Bara av den anledningen blir neo-neorealismens filmer angelägna. Tack vare att de aldrig reducerar sina karaktärer till deras socialgrupp blir de också hårt träffande.

Ramin Bahranis Chop shop tar liksom hans tidigare film Man push cart – som handlar om en gatuförsäljare på Manhattan – sikte på det som annars bara brukar skymta förbi. Filmen skildrar vardagen för den tolvårige daglönaren Alejandro som lever i New Yorks utkanter med drömmar som aldrig slår in. Alejandro har varken råd eller möjlighet att berätta om sitt liv – Youtube till trots. Maktförhållandet mellan honom själv och Hollywood blir nästan ironiskt tydligt när han för att säkra brödfödan i stället får kränga deras filmer på dvd.

I Kelly Reichardts Wendy & Lucy spelar Michelle Williams en ung kvinna på väg norrut, från vad får vi inte veta, för att söka jobb i en fiskfabrik. Hennes sköra tillvaro rasar samman när bilen går sönder och hunden försvinner. Precis som Chop shop är Wendy & Lucy producerad med enkla resurser, vilket avspeglar sig i den doku-anstrukna formen.

Oförbätterliga formalister vill säkert koka ner det hela till en fråga om berättartekniska konventioner. De som mest söker nyhetens behag skulle kunna klaga på begagnade stilgrepp.

Men det handlar om mer än estetik. Det handlar om vilka människor vi berättar om – och vilka som får berätta. Och att allt i livet inte mynnar ut i en förlösande och förmildrande slutakt.

Vi har importerat lågkonjunkturen från USA, men ingen av de neo-neorealistiska filmerna har haft svensk premiär. Förhoppningsvis kan de ändå hitta fram till och inspirera svenska filmare. Det går att göra filmer med konflikter som inte bara utspelar sig i sidled i form av relationsproblem mellan närstående.

Med den svenska dokumentärfilmen som sporadiskt lysande undantag är det en insikt som ofta tappas bort. Ingen svensk spelfilm verkar vara i färd med att skildra massvarsel eller social utslagning.

Frågan är om det beror på att det inte finns någon tro på social förändring. Årets mest egensinniga svenska indiefilm sätter ingen tilltro till vare sig välfärdsstat eller medmänniskor. Den civilisationskritiska Man tänker sitt, med premiär 28 augusti, handlar om män som vantrivs i vinkelräta villakvarter.

Men i stället för att vända sig till varandra vänder de sig inåt. De känner sig instängda och vill ut – inte tvärtom.

Jacob Lundström
Redaktör för filmtidskriften FLM