ÅSIKT

Kritik som teater

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2
KULTUR

Det är inte varje dag man läser en teoretisk text som är både rolig, bombastisk, självkritisk och till på köpet kollektivt skriven. En text som inte försöker haka på en filosofisk trend och som dessutom skulle kunna mäta sig med modernismens kollektiva manifest.

Jag talar om texten ” Role Critique” av tidskriften Geists redaktion i publikationen Voice Over. Texten är en perfekt motpol till alla undergångsprofetior som florerat kring konstkritiken de senaste åren. Visst bör konstkritiken liksom all annan kritik hamna i kris med jämna mellanrum, men sen måste man komma vidare, peka ut en möjlig riktning och våga följa den.

Det är precis denna exodus ur kritikens så kallade kris jag tycker mig skönja när jag läser Fredrik Ehlins, Andjeas Ejikssons och Oscar Mangiones kritik av den egna kritiken. För om de förra året gick till attack mot sina egna skribenter i tidskriften Geist – en underhållande metod som jag hoppas de fortsätter med – går de nu till attack mot sig själva.

Kritik är för de tre redaktörerna något som bör underminera etablerade ordningar och kausalkedjor samt skillnaden mellan konstnär och kritiker. Framför allt bör den uppfattas som en ”iscensättning” av olika ståndpunkter, med andra ord – som ett skådespel.

Och när detta skådespel (det vill säga kritiken) utan varken mening eller grund, utspelar sig på en scen (det vill säga en tidskrift) som är i ständig förvandling, blir den mest heroiska gesten av alla – snubblingen (det vill säga misslyckandet).

Texten slår hela tiden knut på sig själv. Den intar en pose för att snabbt byta ut den mot en annan och när den börjar hävda något dröjer det inte länge förrän en motsatt röst får texten att förgrena sig likt en kör som börjar sjunga i mun på varandra och en annan tar över taktpinnen för att återvända till en gemensam övertygelse om slumpen och grundlösheten i allt.

Det är inte svårt att dra kopplingar till Bachtins ”polyfoniska” teorier och Althussers aleatoriska materialism som avvisade tanken på alla föreställningar om ”ursprung” och ”mål” i såväl naturen som samhället. Det verkar som om Geist-killarna tycks vara smärtsamt övertygade om konstvärldens fåfänglighet och det sociala spel som ingår i varje institution och politisk handling. Vad de gör är att klä spelet i en estetisk form, att överdriva de teoretiska gesterna för att blottlägga dess konstruktioner. Det är som om Bourdieus fältteorier fått en Beckettsk scen att spela ut sina dramer på.

Vad är det då som står på spel? Det dyrbaraste av allt – kritikens möjlighet. För om Beckett ville slita isär språket för att blottlägga tomheten det försöker dölja, tycks Geistredaktionen vilja slita isär kritiken för att blottlägga dess fundamentlöshet. Att tömma texter på mening, tro och kunskap är modigt i ett så kunskapsfetischistiskt sammanhang som samtidskonsten. Men hos Geist-killarna handlar det inte om meningskollaps, utan om faktiskt meningsbygge, eftersom meningen paradoxalt nog alltid finns i det meningslösa.

Kan då iscensatt kritik bli vassare än riktig sådan? Blir det inte en risk att allting förblir på en leknivå? Nej, inte så länge de aktörer som ger sig in i leken tar både sig själva och leken på allvar.

Artist writing och transgressiva former av konst och kulturkritik skulle definitivt kunna erbjuda ett slags motkultur. Egentligen skulle såväl konstnärer, curatorer och kritiker kunna uppfinna kritiska alter egos. Där har vi mycket att lära oss av personer som Fernando Pessoa som uppfann 72 fiktiva författaridentiteter, curatorn Emilie Renard som gör utställningar via en barock alter ego-figur och författarduon Tom McCarthys och Simon Critchleys ”nekronautiska sällskap” INS. De sistnämnda brukar låta skådespelare framföra sina föreläsningar utan att ha förvarnat publiken. Debattstunden efteråt blir för de oiniterade verklig men för de initerade fiktiv.   

När allt kommer omkring är all kritik en form av iscensättning, ett val och ett förverkligande av en ståndpunkt på bekostnaden av en annan. En roll på en scen som är större än oss själva.

Tar man konsekvensen av Geists iscensättningstanke, bör även ”snubblandet” ses som en iscensättning, även det så kallade misslyckandet som en pose.

Alltså skulle jag hävda att de misslyckas med att misslyckas.

Geistredaktörernas text i Voice Over samt Geists nummer ”On Scene” som ges ut samtidigt är lyckade på alla sätt. 

Sinziana Ravini