ÅSIKT

Stolt men inte nöjd

Tiina Rosenberg om Pride och den heterosexuella hegemonins makt

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vadå Pride? frågar min amerikanska vän. En smula sårad tänker jag på alla volontärer som arbetar dygnet runt för att ordna en lyckad festival. Men den amerikanska vännen släpper inte greppet utan drar på allt hon orkar om kommersialism, rosa pengar, liberalism och homomedelklassens sätt att konsumera sig till medborgarskap. Bara för att slutligen komma fram till att hon själv nu registrerat partnerskap för att få rättigheter som hon tidigare saknade. Surt, sa räven.

Vårt samtal är en perfekt illustration av ett dilemma i hbt-rörelsen där några förhandlar med heterosamhället och kämpar för sina rättigheter inom systemet medan andra helt har sagt upp det heterosexuella kontraktet.

På vilken sida man än står i frågan inser många att ett uttråkat heterosamhälle snart plockat russinen ur hbt-subkulturen. Det kommer inte att dröja länge förrän diskrimeringsproblemet anses vara löst och då har man nog också tröttnat på hbt-rörelsens jämlikhetskrav.

När Stockholm Pride detta år valt heteronormen som tema är den underliggande frågan förstås vad heterosexualitet innebär som social struktur. Strävan efter jämlikhet mellan olika sociala grupper är en demokratisk nödvändighet, men frågan om ojämlika mänskliga relationer fordrar en diskussion om förutsättningarna för denna ojämlikhet. Det finns förstås flera svar, men låt mig presentera två.

Den första förklaringen handlar om sexuell läggning. Lagen tar hänsyn till tre officiella varianter: bi-, hetero- och homosexualitet. Tanken är att om alla är lika inför lagen kommer diskrimineringen på sikt att försvinna.

Den andra förklaringen är Michel Foucaults definition av sexualitet som en form av social kontroll och ett sätt att strukturera kunskap. Foucault begrep sig inte på allt tjat om sexuellt förtryck och menade att jakten på den sanna sexualiteten i katolsk anda skapat en bekännelsemodell: komma-ut-akten.

Även om det med åren blivit populärt att kaxigt vägra låta sig kategoriseras är den individuella protesten oftast verkningslös. Länge fungerade en positivt formulerad gruppidentitet som frigörande för hbt-personer inom

ramen för den så kallade identitetspolitiken. Genom att kräva tillbaka och bejaka den identitet som de dominerande grupperna föraktade skulle de förtryckta befrias. Men politiska generationer växlar snabbt. Shameaktivisterna menade för några år sedan att komma-ut-akten i grunden är en liberal strategi med anpassning som mål. Talet om mångfald låter ju fint ända tills man märker att integration för det mesta fungerar enkelriktat och saknar den ömsesidighet som utmärker en mer lyckosam modell av samvaro.

Det knepiga i relationen mellan hetero- och homosexualitet är att de historiskt sett förutsätter varandra, på motsvarande sätt som kvinnor och män. Uteslutningen av homosexualitet är grundläggande för definitionen av heterosexualitet som naturgiven och självklar. Men hur stabil är då denna uppdelning? Sigmund Freud talade om människans grundläggande

bisexualitet. Simone de Beauvoir skrev i Det andra könet (1949) att om homosexualitet anses vara ett val, så är heterosexualitet också det. Den sexualpolitiska vågen gick från efterkrigsårens sexuella frigörelse genom den befriade orgasmen och samlagsimperativet, över till 1980-talets sexkrig och psykoanalytiska trender till 1990-talets queerteori. På vägen dit hade heterosexualiteten benämnts av den lesbiska feministen Adrienne Rich som något obligatoriskt, medan andra började tala om heterosexism, heteropatriarkat, heteronormativitet och den heterosexuella matrisen. Kärt barn har många namn.

Nu handlade det inte längre om identitet utan om makt. Livet är nämligen inte bara en enda stor prideparad. Vardagslivet handlar i hög grad om institutionella förhållanden som utbildning, arbete och sjukvård, hur trist det än låter. Den så kallade heteronormen är en form av social och kulturell dominans som begränsar alla, inklusive heterosexuella. Att minorisera minoriteter genom en handklapp

ning på huvudet betyder att den heterosexuella normen inte kommer att förändras eller nämnvärt påverkas av att några avvikare klivit fram ur ingenstans. Bara heterosexuella kan vara befriade från kategorisering och villiga att uppta ett eller annat exotiskt inslag i ledet så länge det har ett underhållningsvärde och orkar sjunga och dansa.

Det är stundtals rena Onkel Tom-fasoner. Jag tänker på det när jag läser vad Barack Obama skriver i Min far hade en dröm (Bonnier) om sin ungdoms läsning av Malcolm X. Obama beskriver det att vara svart som något som enbart betydde ”vetskapen om din egen maktlöshet, om ditt eget nederlag. Och den slutgiltiga ironin var denna: om du skulle vägra att erkänna ditt nederlag och istället flyga på dina fångvaktare så hade de ett namn på det också, ett namn som kunde hålla dig minst lika fjättrad. Paranoid. Militant, Våldsam. Nigger.”

Med tanke på det kan jag bara beklaga att ledningen för Pride i år valt att utesluta Afa, Antifascistisk aktion från paraden. Pride har genom åren alltid balanserat mellan rörelsens olika falanger, men aldrig uteslutit någon som skyddat både paraden och Tantolunden på det sätt som Afa gjort.

Men jag förstår att showen måste gå vidare. Det finns ju så oändligt många heterosexuella att sjunga och dansa för. Fascisterna får någon annan ta hand om.

Tiina Rosenberg

ARTIKELN HANDLAR OM