ÅSIKT

Sagan om Askepåten

Magnus William-Olsson ger en ny skrud åt sagan om Askungen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Det var en gång en fattig familj som bodde i en jämmerlig stuga ute i den stora skogen. Far hade dött av allt sitt slit, men till sin hjälp hade mor i huset tre raska gossar. Ja, eller två i alla fall. Den yngste var en drömmare och drummel. När hans bröder arbetade i skogen och skötte gårdens alla sysslor satt den yngste helst vid härden och påtade i askan. ”Men pojken min”, sa moran som mot bättre vetande hade ett gott öga till sin minsting, ”vad gör du här inne i mörkret, varför går du inte ut i solen och tar i som de andra?” ”Jag tänker”, svarade gossen och fortsatte att påta i askan. ”Han tänker! Haha!”, hånade bröderna, ”men det kan han göra bara för att vi inte låter honom svälta ihjäl.”

”Släng ut’en Mor”, sa den äldste, ”han ligger ju bara oss andra till last!”

”Njaä”, svarade moran, ”han gör ju ingen förnär och inte äter han nåt vidare heller.”

Så gick tiden och titt som tätt kom bröderna förbi och hånade: ”Har du tänkt ut nån stek till middag?” ”Vänd på’n, han kanske tänker guldmynt ur arslet!” Men Askepåten, som han kallades för sin enda märkbara sysslas skull, brydde sig inte om sina bröder utan fortsatte med vad han höll på med.

Nu hände det sig att landet där fattiglapparna bodde steg upp på utvecklingens långa tåg, och att kungen som förr styrt alltsammans till det bästa fick se sig överkörd av parlamentets demokratiskt valda styresmän. Och som det var val i faggorna kom en grupp valarbetare till stugan i skogen.

Bröderna var inte sena att sola sig i sin ödeslott. ”Se här! Förr var här ett kärr, nu är det en äng! Här har vi byggt ett hönshus! Och här är kronorna till alla älgar vi har fällt!” – skröt de för besökarna. ”Jojo!” sa valarbetarna. ”Inte dumt, men har ni aldrig hört talas om solpaneler, bonnläppar? Och inte tömmer ni väl pottan orenat i gölen!?”

Men som de var måna om sina röster kom de också med många goda råd och fagra löften. ”Sälj skogen till Stora Enso och installera bredband så att ni kan handla fett på internet!” ”Men vad har vi här då?”, sa de när de fick syn på Askepåten vid härden. ”Strunt i den. Det är bara Askepåten. Han är lite bakom”, sa bröderna generat. ”Åja, bakom och bakom”, muttrade moran.

”Jaha, och vad sysslar du med?”, frågade valarbetarna som hoppades på en röst.

”Jag tänker.”

”Jaså tänker”, de såg intresserat på varann. ”Tänker på vadå?”

”Det är för komplicerat att förklara.”

”Aha, en forskare!”, sa den ena. ”I vilket ämne forskar du?”

”I aska”, sa Askepåten.

”Åhå”, sa valarbetarna bekymrat. Men som de inte ville se någon enda röst förlorad, kom de förstås med sina goda råd och fagra löften: ”Sök in på Konsthögskolan vet ja! Starta studiecirkel! Lägg upp en grupp på Facebook och hitta andra som du själv!”

”Nä”, sa Askepåten. Och då gick de.

Det ville sig så väl att konjunkturerna var goda och bröderna fick bra betalt för skogen.

Strax fick de bredband i stugan och genast började de göra affärer. De köpte aktier och sålde älghorn och dejtade damer i en farlig fart och vips hade de byggt en ny villa invid det gamla rucklet där mor fick hjälp av såväl flathäll som kyl och frys och tvätt- och diskmaskin.

Ja, hon hade till och med ny fin härd med självdrag till minstingen fast han egentligen helst satt i det gamla rucklet och fortsatte med vad han höll på med.

Åren gick, moran dog och bröderna blev gamla. En dag var det bara Askepåten kvar, och hemtjänsten kom dit för att beräkna hjälpbehovet. Erki, hette han som kom.

Han fann Askepåten vid härden i rucklet strax intill villan som också den börjat se ut som en ruin.

”Hej”, sa Erki försiktigt, ”vill du ha hjälp?”

”Nä”, sa Askepåten.

”Vad gör du?” frågade Erki och betraktade gamlingens påtande.

”Tänker”, svarade Askepåten.

”Ja, det förstår jag nog”, sa Erki. ”Men vad gör du med händerna i askan?”

”Jag skriver ned tankarna allteftersom de kommer.”

”Men, då utplånar ju varje ny tanke den föregående.”

”Ja, och bevarar den”, svarade Askepåten lurigt.

”Var då?” frågade Erki.

”I askan”, svarade Askepåten. ”Är det inte outgrundligt?”

Magnus William-Olsson