ÅSIKT

Systemfel

Mikael Strömberg om det växande datorsopberget

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
En pojke skruvar isär datorskrot på en soptipp i Ghana på jakt efter metaller som koppar och aluminium.

Två kinesiska kvinnor sorterar kretskort på en soptipp för elektroniskt avfall, stor som hela OS-byn. Säljbara metaller avlägsnas, resten eldas upp. Sjukdomarna som röken sprider är livshotande.

I den elektroniska utvecklingens spår odlas olika sorters cynism, där bergen av e-sopor är det mest synbara tecknet på illusionslöshet. Nu kommer larmrapporterna. Greenpeaces Toxic Tech – Not in Our Backyard presenterades visserligen förra året, men det tog ett år att tolka dia­grammen. Och nu senast, i numret av SNF:s tidskrift Svensk Natur (1/2009), där journalisten Mattias Hagberg och fotografen Karl Melander försöker följa sina egna e-sopor och hamnar i Ghanas huvudstad Accra. Bildbevisen får mig att gråta saltsyra.

Monitorer, skärmar, tangentbord, datorspel och mobiler har halverat sin livstid på tio år. Och Sverige, som 2000–2008 mer än dubblerat nyinköp och kasseringen av e-varor per capita, ligger sämst till i Europa.

Endast 20 procent återvinns legalt. Resten skeppas illegalt till Nigeria, Pakistan, Indien, via något bulvanland för att kringgå exportreglerna. Det är fattiga människor, ofta barn, som sedan plockar isär apparaterna. Helt utan skydd värmer de loss komponenter, doppar delar i syrabad och bränner PVC-plasthöljen för att få fram värdefulla metaller. De exponeras för höga halter kvicksilver som skadar hjärnan, bly och kadmium lagras i njurarna och dioxiner orsakar cancer.

I?stället för att uppgradera, slänger vi på grannens bakgård. Den elektroniska prylen har blivit ett ställföreträdande jag, ett starkt projicerande objekt som vi visar lika liten hänsyn som till oss själva. Logiskt dumpar vi alltså en bit av vår egen identitet varje gång vi kasserar en dator. Eller låter femåringen ta över en ”uråldrig” mobil. Beteendet går i arv.

En hypotes är att elektronikens kameleont liknande egenskaper gradvis formaterar oss till något vi i dag inte vet innebörden av, att vara en del av e-samhällets tillväxt. Bakom den allmänna fascinationen ligger ett nervöst och ofta skuldbelagt sysslande med det egna jaget, på motsvarande sätt som datoranalogierna med psyket leder till ett outrett förhållande till maskinen (sociologen Manuel Castells fick med andra ord rätt om värdeförskjutningen).

Det är ett brott mot EU-lagstiftningen att exportera trasiga elektroniska produkter. Ändå sker det (eftersom ingen provtagning görs om det är trasig eller hel utrustning!). Elektroniktillverkare måste ta större ansvar för att samla in och återvinna e-avfall. Tillverkarna måste börja avlägsna farliga substanser från produkterna. Men framför allt måste vi tala om och analysera vårt eget elektronikbegär.

Kalkylera med slutförvaringen i priset på elektronik. Inför en skrotpremie som får nyttjas först när användaren kan uppvisa att han/hon har tagit eget ansvar genom att exempelvis uppdatera processorkraften i datorn i stället för att dumpa burken. Inför statliga subventioner så att det lönar sig att behålla apparaten längre.

Ge mig hellre en lagom långsam dator än en tickande miljökatastrof.

FAKTA

Fotnot: Utöver ratificering av Baselkonventionens förbud mot export av farligt elektronikavfall från OECD-länder till länder utanför OECD, har EU försökt komma tillrätta med problemet genom direktivet WEEE (Waste from electronic and electric equipement) som gör alla elektronikproducenter ansvariga för insamling och hantering av sina uttjänta produkter. Trots det faller de flesta elektroniksoporna utanför myndigheternas kontroll.

Källa: http://www.greenpeace.org

Mikael Strömberg