ÅSIKT

Israels nya vapen – kultur

Naomi Klein om propagandan som ska få oss att glömma brotten i Gaza

Tel Aviv marknadsförs som en ung, dynamisk stad. Författare och filmare visar upp sig i omvärlden. Så ska kritiken mot ockupationen
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Naomi Klein, debattör.

När jag fick höra att Torontos internationella filmfestival skulle innehålla ett särskilt tema, kallat spotlight, avsett som en hyllning till Tel Aviv skämdes jag över Toronto, min egen hemstad. Jag kom genast att tänka på Mona Al Shawa, en palestinsk kvinnorättsaktivist som jag träffade under en reportageresa i Gaza nyligen. ”Vi kände större hopp under de militära angreppen”, sa hon. ”Då trodde vi åtminstone att det skulle kunna bli en förändring.”

Al Shawa förklarade att medan de israeliska bomberna regnade över Gaza i december och januari satt Gazaborna som klistrade framför tv-apparaterna. Vad de såg, utöver blodbadet, var en värld som uttryckte sin avsky: globala protester, så mycket som 100 000 människor ute på gatorna i London, och en grupp judiska kvinnor i Toronto som ockuperade det israeliska konsulatet. ”Människor kallade det som pågick för krigsförbrytelser”, mindes Al Shawa. ”Vi kände att vi inte var ensamma i världen.” Om Gazaborna bara lyckades överleva så tycktes det som om deras lidande skulle kunna leda till förändring.

Men i dag, sa Al Shawa, är det hoppet ett bittert minne blott. Den internationella upprördheten har lagt sig. Gaza har försvunnit från nyhetssändningarna. Och det verkar som om dödsfallen – så många som 1 400 – inte var tillräckligt för att ge palestinierna rättvisa. Israel vägrade till och med att samarbeta med den FN-tillsatta undersökningskommission som letts av den ansedde sydafrikanske domaren Richard Goldstone vars rapport presenterades häromdagen.

I våras, medan Goldstones kommission befann sig i Gaza och samlade in förödande vittnesmål, gjorde Torontos internationella filmfestival det slutliga urvalet till sitt Tel Aviv-tema, som ska sammanfalla med den israeliska stadens hundraårsdag. Det finns många som vill få oss att tro att det inte finns något samband mellan Israels önskan om att undvika en granskning av dess agerande på de ockuperade områdena å ena sidan och de glittrande filmpremiärerna i Toronto å den andra. Jag är säker på att Cameron Bailey, en av filmfestivalens huvudansvariga, är av den uppfattningen. Han har fel.

I mer än ett års tid har israeliska diplomater talat öppet om sin nya strategi för att motverka den växande globala vreden över Israels brott mot folkrätten. Det räcker inte längre, konstaterar de, att nämna raketbeskjutningarna mot staden Sderot varje gång någon tar upp Gaza. Det handlar också om att leda in diskussionerna på trevligare ämnen: film, konst, homosexuellas rättigheter – sådant som understryker likheterna mellan Israel och platser som Paris, New York och Toronto.

Efter angreppet mot Gaza, parallellt med att de internationella protesterna växte i styrka, började denna strategi tillämpas fullt ut. ”Vi ska skicka ut kända författare och skribenter utomlands, teaterföreställningar, konstutställningar”, förklarade Arye Mekel, biträdande statssekreterare med ansvar för kulturella frågor vid Israels utrikesministerium, för New York Times. ”På det sättet visar vi upp Israels finare sidor, så att man inte alltid tänker på oss i samband med krig.” Och det hippa, kosmopolitiska Tel Aviv, som har firat sitt hundraårsjubileum med israeliskfinansierade ”strandpartyn” i New York, Wien och Köpenhamn under hela sommaren, är den bästa ambassadören av alla.

Toronto fick ett tidigt smakprov på denna nya kulturella mission. För ett år sedan förklarade Amir Gissin, Israels generalkonsul i Toronto, enligt en artikel i Canadian Jewish News, att den israeliska ”varumärkeskampanjen” skulle innefatta ”en betydande israelisk närvaro vid nästa års internationella filmfestival i Toronto, med ett antal israeliska, amerikanska och kanadensiska underhållningscelebriteter på plats.” Gissin sa också: ”Jag är övertygad om att allt som vi planerar kommer att genomföras.” På den punkten fick han rätt.

För tydlighetens skull: ingen påstår att den israeliska regeringen i hemlighet skulle styra Torontofestivalens Tel Aviv-tema, och viska i Baileys öra om vilka filmer som ska visas. Poängen är att festivalens beslut att ge Israel så mycket uppmärksamhet, och lyfta fram Tel Aviv som

en ”ung, dynamisk stad som, i likhet med Toronto, känner stolthet över sin mångfald”, passar som hand i handske med Israels officiella propagandamål. Gal Uchovsky, en av regissörerna vars filmer kommer att visas, citeras i festivalkatalogen när han säger att Tel Aviv är ”en tillflyktsort som [israeler] kan fly till när de vill glömma bort krig och vardagslivets bekymmer”.

Delvis som en reaktion på detta uttalande skickade Udi Aloni, den fantastiske israeliske filmskaparen vars film Local Angel premiärvisades på Torontofestivalen, ett videomeddelande till festivalen i vilket han uppmanade de programansvariga att motstå politisk eskapism och i stället ”söka sig till de svårtillgängliga platserna”. Det är ironiskt att Torontofestivalens Tel Aviv-tema kallas spotlight, eftersom ett hyllande av den staden i isolering – utan att Gaza uppmärksammas, utan att man undersöker vad som finns på andra sidan om betongmurarna, taggtråden och vägspärrarna – i själva verket mörklägger mer än det lyser upp. Det finns ett antal underbara israeliska filmer inkluderade i programmet. De förtjänar att visas som ett ordinarie inslag i festivalen, befriade från denna högst politiserade inramning.

Det var mot denna bakgrund som en liten grupp filmskapare, författare och aktivister, i vilken jag själv ingick, författade Toronto-deklarationen: Inga hyllningar under pågående ockupation (torontodeclaration.blogspot.com).

Den har undertecknats av bland andra Danny Glover, Viggo Mortensen, Howard Zinn, Alice Walker, Jane Fonda, Eve Ensler, Ken Loach och ytterligare mer än 1 000 personer. Bland dessa finns den ansedda palestinska regissören Elia Suleiman, liksom många israeliska filmskapare.

Motangreppen – ledda av Simon Wiesenthal-centret och den extremistiska Jewish Defense League – har varit både förutsebara och uppfinningsrika. Det oftast upprepade påståendet är att brevets undertecknare är censorer som efterlyser en bojkott av festivalen. I själva verket deltar flera av undertecknarna med mycket uppmärksammade filmer vid årets festival, och vi bojkottar den inte: vi invänder mot Tel Aviv-temat i festivalen. Av det uppfinningsrikare slaget har varit påståendet att vi, genom att inte vilja hylla Tel Aviv som blott en cool världsstad bland andra, ifrågasätter stadens ”rätt att existera”. (Den republikanske skådespelaren Jon Voight anklagade till och med Jane Fonda för att ”hjälpa och understödja dem som vill förstöra Israel”.) Detta är ingalunda vad brevet säger. Det innehåller i stället ett enkelt solidaritetsbudskap, ett som säger: Vi har ingen lust att fira med Israel i år. Det är också ett sätt att säga till Mona Al Shawa och miljoner andra palestinier som lever under ockupation och belägring att vi inte har glömt dem.

Naomi Klein

ARTIKELN HANDLAR OM