ÅSIKT

Kritikern är en man

Ulrika Stahre hittar inga kvinnor i Thomas Anderbergs värld

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Thomas Anderberg är kritiker på Dagens Nyheter.

Vi är alla kritiska för att vi måste, slår filosofen och Dagens Nyheten-kritikern Thomas Anderberg fast alldeles i början av sin omfångsrika undersökning Alla är vi kritiker. För Anderberg är det kritiska förhållningssättet en överlevnadsstrategi. Utan ett kritiskt tänkande ingen förmåga att göra urval som är bra för en. Dessutom lever vi i en tid när värderandet och tyckandet har exploderat, något som gör att en bok om att varje människa är en kritiker känns värdefull. Anderbergs vilja att plocka ner kritikersysslan i små delar, där både maktfrågor, strukturer, psykologi och antropologi ingår är också lovvärd i sin ansats.

Värdering av konstarterna eller andra kulturyttringar betyder något i våra sociala liv, för våra grupptillhörigheter, vår personliga utveckling. Jag märker nu att jag ägnat en del energi åt att läsa och begrunda Anderbergs utsagor eftersom jag också anammat hans språk. I Alla är vi kritiker är nämligen det bedrägliga ordet ”vi” ymnigt förekommande. Detta mänskliga vi, vars enorma variationer Anderberg lägger stor möda vid att gestalta är tyvärr enkönat. Jag tror aldrig jag läst en bok som så envist håller fast vid en manlig kanon, en manlig identitet, en manlig blick. Eller nej, det är inte en manlig blick. Det är den genusblinda, enkönade världens blick. Kritikern, den opersonliga, får förvisso pronomenet ”hon” vid ett par tillfällen, men det är snarare samma ”hon” som människans. När kritikern några kapitel senare är en aktör på ett fält är könet och pronomenet ett manligt.

Vad har nu kön med kritik att göra? Eftersom kritik handlar om värderande subjekt vars utgångspunkter och plats i en samhällsordning skiljer sig högst väsentligt åt, är variablerna kön och sexualitet minst lika viktiga som klass, utbildning, kulturell bakgrund etc. Referenserna till både agerande subjekt och kulturella uttryck är i boken manliga. Från en liten pojkes skönhetsupplevelser till de stora männens – Leo Tolstojs, Marcel Duchamps, Vaslav Nijinskijs, Maurice Ravels, Igor Stravinskijs – estetiska och gränsöverskridande bedrifter.

Anderbergs genomgång av de bedömningsgrunder han anser rimliga – autenticitet, originalitet, komplexitet, skönhet – är förvisso intressanta, om än något omständliga och yviga. När skönhet som ett socialt konstruerat begrepp ska ifrågasättas, görs det bland annat med Darwin, som ansåg att fåglar har skönhetssinne eftersom de väljer att para sig med en vacker fågel. Men är lusten att para sig med en färgrik fågel bevis på att man (ja, eller här var det visst en hona som dök upp) upplever den som vacker? Dessutom är reträtten till djurens värld minst sagt problematisk.

I det allra sista kapitlet kommer en mindre genomgång av kritikeryrkets problem och utmaningar. Som kritiker har jag självklart ganska höga förväntningar. Tänker också att det är väldigt meta att kritisera en bok som skriver om det jag gör. Funderar på min roll, mitt eventuella positionerande, mina bevekelsegrunder att skriva just så här. Begrundar meningar som ”En balanserad kritiker upphäver inga jubelskrin och formerar inga styrkor; hon är sansad och väljer omdömen med omsorg” eller ”Opartiskhet är numera ett ideal som allt som oftast förhånas, inte minst av teoristinna kritiker” – det förstnämnda påståendet tautologiskt och nästintill banalt, det andra dubiöst: vad exakt förhånas av vilka? När? Att gå i polemik utan att tala om vem man polemiserar mot är, tror jag, filosofens sätt att vara tidlös. Att bli universell. Men det fungerar inte – i stället frågar sig läsaren frustrerat vad som egentligen menas.

Det är som om Anderberg både velat vara generell och specifik och därför valt lite av varje. Boken svajar mellan att vara en översiktlig handbok i estetik och en – mycket diskret – debattbok.

Eller kursbok helt enkelt, för intelligenta och kritiska studenter att bena ut.

Till förtjänsterna hör de långa utvikningar främst från konstmusikens värld, som tjänar som exempel när värderingsgrunderna diskuteras. Här befinner sig Anderberg på hemmaplan. Jag hade önskat att han rört sig

med samma enkla självklarhet genom hela boken. Vad vi gör när vi uppfattar, bedömer och fäller kritiska omdömen – och vilka vi är – är en viktig fråga som förtjänar en bra bok.

FAKTA

Sakprosa

» Alla är vi kritiker

Thomas Anderberg

Atlas

Ulrika Stahre