ÅSIKT

Våldet blir en effekt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: NORDISK FILM
Moritz Bleibtreu som Andreas Baader och Johanna Wokalek som Gudrun Ensslin i ”Der Baader Meinhof Komplex”.

Strax före sin död i en av Stammheims rättsvidriga isoleringsceller avger Andreas Baader ett slags testamente. Baader tar avstånd från terroristiskt våld mot civila, och lägger ansvaret för terrorismens brutalisering på tyska staten. Så äreräddar, nästan i alla fall, Uli Edels film Der Baader Meinhof Komplex RAF:s grundare, till nackdel för de yngre terroristgenerationer som tog vid. Det är likadant i förlagan, Stefan Austs bok med samma titel.

Ur ett svenskt perspektiv kan det nog verka stötande. Vi ser gärna de tyska terroristerna som sociopatiska avvikare. I Tyskland är det annorlunda. Många ur 68-generationen har personliga band till den första generationen RAF. Stefan Aust, under många år uppburen redaktör på Der Spiegel, jobbade på vänstertidningen konkret samtidigt som Ulrike Meinhof. Han hjälpte till att rädda Meinhofs barn från att hamna på ett av den palestinska vänsterorganisationen PFLP:s barnhem. Baaders försvarare Hans-Christian Ströbele, som drev advokatkontor ihop med RAF-medlemmen Horst Mahler, är i dag populär grön lokalpolitiker i Berlin. Listan är lång på gamla radikaler inom etablissemanget. Dessutom dyker före detta terrorister själva upp i offentligheten då och då med böcker och tidningsartiklar. De går inte att spjälka bort från berättelsen om det tyska 60- och 70-talet.

Filmen ger en klockren bild av Västtyskland 1967, med studentrörelsen och frustrationen över ett uselt bearbetat nazistiskt förflutet. Skildringen av demonstrationen mot shahen av Irans besök i Berlin 2 juni 1967 är råstark. Man är där när iranska shahanhängare attackerar protesterande demonstranter. Poliserna gör gemensam sak och går till angrepp med batonger. Pacifisten Benno Ohnesorg skjuts till döds av en polis och går till historien.

Det är fruktansvärt skrämmande. Filmskaparna får blodet att pumpa hett i den rätt uttjatade berättelsen om RAF:s födelse. Men mot mitten får filmen problem. Austs istadiga faktafixering ger i bokform utrymme för läsarens egna slutsatser, men blir på film ytlighet och en mesig ovilja att välja vinkel. Händelser betas av, visserligen skickligt klippta och mot en suggestiv ljudmatta. Det grafiska våldet blir mest en effekt.

Filmskaparna blåser upp mytologin med storstjärnor i huvudrollerna. Martina Gedeck och Moritz Bleibtreu är aningen tunggumpade som Meinhof och Baader. Det kan bero på prestationsångest eller på att de är snäppet äldre än förebilderna var när det begav sig. Gedeck har en räcka sensuella kvinnoroller bakom sig, och hennes Meinhof skriker efter sympati. Det är lite fantasilöst: Meinhof – journalisten – är ju redan en identifikationspunkt för många vänsterintellektuella. Johanna Wokalek är däremot fantastisk som Gudrun Ensslin. Hon blir mycket mer än den sexiga, revolutionära siren som regissören uppenbart tänkt sig.

FAKTA

Fotnot: Der Baader Meinhof Komplex har svensk premiär 17 oktober.

Malin Krutmeijer