ÅSIKT

Grattis Asterix

Petter Lindgren hyllar en stor liten 50 - åring

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

”Det är 50 år f. Kr. och hela Gallien är ockuperat av romarna … Hela Gallien? Nej! En liten by, som befolkas av envetna galler, vägrar att ge upp.”

Så sitter jag där igen, i skolbiblioteket med något av René Goscinnys och Albert Uderzos Asterix-album i knät. Det är kartan och förstoringsglaset, det är Lillbonum, Babaorum och Aquarium, de romerska soldatlägren. Och så de där inledande orden då, desamma i varje album, ett mantra så kraftfullt som något i det ockupationstillstånd som heter högstadiet.

I höst har det gått ett halvt sekel sedan den lilla gallern Asterix debuterade i den franska serietidningen Pilote, 1959. Två år senare kom det första albumet ut i Frankrike, Astérix le gaulois, och här hemma började serien ges ut 1970. Asterix och hans tappra galler blev den svenska titeln på debut­albumet. När jag läser om det i dag slås jag av hur färdig formeln var redan från början. Det är fransk nationalism på sitt muntraste humör, parad med slapstick, ordvitsar, skollatin och till synes ofarligt våld som mestadels består i att stackars romare far och flyger genom rutorna, knockade av gallerna som besitter övermänsklig styrka. Detta med hjälp av en trolldryck tillredd av byns druid, Miraculix. I detta första album räknar jag till ett fyrtiotal utslagna romerska legionärer, vilket är en blygsam siffra i jämförelse med de kommande äventyren.

1977 avled Goscinny (som också skrev manus till Lucky Luke), och tecknaren Uderzo tog över berättandet. Dessvärre blev serien märkbart svagare i och med detta, och nybörjarläsare kan med fördel hoppa över albumen som utkommit efter Asterix i Belgien (1979). Uderzo ligger också bakom album 34 som kommer ut lagom till höstens jubileum, Asterix och Obelix födelsedag – den gyllene boken (Egmont Kärnan, översättning av Ingrid Emond). Och vid Teutates så dåligt det är, tyvärr. Här har det plötsligt blivit år ett, 50 år har gått sedan de Galliska krigen. Asterix och Obelix är lastgamla och barnbarnen springer kring deras ben. Det är kul ett par sidor, men sedan börjar metafiktionen löpa amok. Vi får se sådant som Obelix inmålad i Eugène Delacroix’ Friheten på barrikaderna från 1830, eller äventyren transkriberade till resekataloger. Det är tjoho och tjohej, som att befinna sig på ett kalas där alla ska hålla tal och där alla minnen ska vändas ut och in på, i evinnerligheters evinnerlighet.

Som lyriker surar jag också över att seriens hackkyckling nummer ett, barden Troubadix, inte får upprättelse ens här, i detta usla jubileumsalbum. An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur!

Ja, eller ungefär: Du vet väl, min son, hur oförståndigt världen styrs.

Petter Lindgren