ÅSIKT

Beatles kan bättre

Lars Sjöstedt om varför de nya skivorna inte gör popkungarna rättvisa

Foto: Foto: AP
Nu finns Beatles klassiker i uppfräschade versioner.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Liverpoolgruppens originalskivor putsades upp och släpptes på nytt i september var recensenterna överens: Beatles är bäst – i mono. Över hela världen sålde samlingsboxen med det lite gammaldags ljudet slut direkt. I Sverige var alla exemplar bokade långt före releasedatum, och lådan som väl främst var tänkt för de gråhårigaste fansen klättrade snabbt till en 15:e plats på cd-toppen.

Beatlemania igen alltså. Men varför denna monomania?

Svaret är att tidernas mest inflytelserika popgrupp låter snurrigt – i stereo. Jag var en av många som hoppades att skivbolaget Apple skulle göra något åt denna akilleshäl när katalogen nu uppdaterades efter 22 år. Så blev det inte. Trots att det med dagens teknik går att göra underverk med Beatles musik.

Tokigast låter de två första albumen, Please Please Me och With the Beatles (båda 1963, nu stereopremiär på cd) där alla röster trängts in i den högra högtalaren. Men liknande kantringar återkommer på flera av gruppens mest älskade skivor. Lyssna till exempel på Nowhere Man från Rubber Soul (1965), det trestämmmiga sångpaketet har skilts så effektivt från kompet att det blir a capella om du vrider på balansratten, och i titelspåret på Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967) kanar idolerna runt så att det slår lock för öronen i hörlurarna. Hur tänkte de?

Förklaringen är att Beatles arbetade i mono. Med enkel fyrakanalsutrustning byggde de allt komplexare verk genom att om och om igen mixa ihop instrument när rullbandet blev fullt, och sedan tanka över resultatet till en ny bandspelare. Vid inspelningen av I Am the Walrus gjordes den proceduren inte mindre än fyra gånger för att ge plats för trummor, tamburin, bas, slagverk, gitarr, elpiano, John Lennons sångstämma, åtta fioler, fyra cellos, tre valthorn, en klarinett samt en kör på 16 personer. Sedan slutmixades det sista entumsbandet till slagkraftig enkanalig mono.

Stereo slängdes ihop med armbågen i efterhand. De versionerna lockade ändå bara ett fåtal hifi-entusiaster och spelades inte i radio. Ibland lämnades till och med misstag kvar, som när Paul McCartneys röst spricker i If I Fell eller John Lennon blandar ihop verserna i Please Please Me. Och I Am the Walrus fick efter någon minut gå över i mono eftersom snuttar från en BBC-teater klippts in live från sändningen i den ursprungliga mixen. Uppenbarligen brydde sig ingen om att det skulle bli omöjligt att upprepa för stereo (övergången sker vid ”sitting in an english garden…”).

Oftast hade beatlarna själva lämnat studion när det var dags för tvåkanalsrattning. Kvar satt några tekniker med den hopplösa uppgiften att försöka balansera klumpar av ihopmixade trummor och gitarrer med någonting. Nödlösningen blev, som vi alla kan höra, att i den motsatta högtalaren placera det som bandats sist: oftast sång, kanske tillsammans med en skramlig tamburin eller en vilsen basslinga.

Lägg därtill att det inte fanns någon vedertagen formel för hur nymodigheten stereo skulle låta, så förstår man att studiokillarna ibland hade roliga timmen med högervänster- reglagen. ”Du har inte hört Sgt. Pepper om du inte hört den i mono”, har producenten George Martin erkänt. Så tråkigt, för när monoepoken var över 1969 blev dessa förhistoriska stereoexperiment Beatles nya original, som vi nu matats med i 40 år.

Dagens teknik skulle ha gjort 60-talets ljudingenjörer avundsjuka. Med digitala hjälpmedel är det nämligen möjligt att gå bakåt i produktionen och synkronisera de första fyrakanalsrullarna med de de senare. Vips blir allt förstatagningar och instrumentklumparna försvinner. Nästan som att åka tidsmaskin och banda Beatles med modern utrustning. Sedan kan låtarna mixas om med större frihet och överlägsen ljudkvalitet.

Beach Boys använde den här metoden när deras mästerverk Pet Sounds fick stereokostym 1997. Och det har Beatles faktiskt också gjort i spridda skurar de senaste 15 åren, bland annat när den tecknade filmen Yellow Submarine dammades av 1999. Cd-soundtracket är något av en våt sanndröm för finsmakarna. Misshandlade låtar som Nowhere Man och Sgt Pepper har inte bara fått en uppgraderad stereobild, de studsar dessutom ur högtalarna som om de spelades in i går. En förbluffande förvandling som hyllades unisont av ex-beatlarna. De nya skivorna i september visar att dagens Abbey Road-tekniker är skickligare på att bevara 60-talets klang, men Yellow Submarine ger ändå en försmak på hur fantastiskt en ommixning av Beatles-katalogen skulle kunna låta.

Möjligen finns det till och med hopp för de två första hårt uppdelade albumen som i princip är liveframträdanden i studion. George Martin har sagt att hans dröm är att någon ska lyckas lösgöra instrumenten ur de gamla tejperna – och det är precis vad trollkarlarna bakom det nya dataspelet Beatles: Rock Band har gjort. Annars skulle det ju inte bli så mycket spelat av. Men plastgitarrer med färgglada knappar är en sak, kommersiella skivor är än så länge en annan.

De nymastrade utgåvorna blev en global fest för Beatles fans – och skivbolaget Apple. På bara fem dagar såldes över två miljoner skivor och listrekord slaktades världen över. Men förhoppningsvis återstår det bästa. För inte kan väl Apple motstå frestelsen att mixa om hela härligheten – och kränga alla plattor en gång till? Det vore en fin present för oss som tycker att popens största genier är värda mer. Mycket mer än mono.

FAKTA

Remixer med Beatles

Anthology (cd-serie, 1995–1996), godis för de frälsta, alternativa tagningar och ommixade versioner.

Yellow Submarine (cd och dvd, 1999), 15 låtar i fixad stereo (dvd:n i 5.1-stereo). Men se upp för Eleanor Rigby där sången av någon anledning hamnat ur fas.

Let it be… naked (cd, 2003), en tolkning av hur (fantastiskt) Let it be kunde ha låtit om inte producenten Phil Spector fått fingra på inspelningen.

Love (cd, 2006), ett otippat samarbete med nycirkusgruppen Cirque de Soleil. Biffigt 2000-talsljud och lekstuga vid mixerbordet, men I Am the Walrus och All you need is love har aldrig låtit bättre.

Help! (dvd, 2007) Både 5.1-ljud och stereo till en annars jönsig film.

Fotnot: Help! och Rubber Soul mixades om med gammal teknik i samband med cd-premiären 1987.

Lars Sjöstedt