ÅSIKT

Famlande berättelse om sorg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är svårt att få grepp om vad skribenten Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen handlar om. Den utgår från den unga kvinnan Erikas liv, och dagboksliknande noteringar varvas med minnesbilder från uppväxten i Skåne. Kompositionsmässigt faller boken sönder i två delar. Den första delen behandlar tankar kring natur och kultur. Erika förflyttar sig mellan olika lantligt belägna bostäder och företar också en resa till New York.

Bokens andra del tematiserar sorgen över brodern Johns död. Efter hans död tycks barndomshemmet, i vilket modern och tillika psykiatrikern rumsterar, förvandlat till en operationssal:

”Huset såg ut som en enda stor tablett, farmaka. Vitt. Febernedsättande. Antiinflammatoriskt. En Alvedon.

–?Hur är det, frågade man i telefonen.

–?Sorgen går i vågor, förklarade jag och försökte förstå hur de kände sig”.

Medan bokens första hälft – berättartekniskt och tematiskt – alltså tenderar att falla isär i fragment, vävs den andra hårt kring en tämligen linjärt strukturerad berättelse om sorg och förlust. Det finns med andra ord en ganska genomgående disorganisation i romanen som liksom mest lämpas i läsarens knä.

Men samtidigt existerar det också mycket i boken att jubla över. Dess emellanåt lysande språk. Dess branta kast mellan scener, och miljöbeskrivningar så sjaskiga att man kommer att tänka på Anne-Marie Berglund. Genom den sarkastiska ton som löper genom Naturen skapas nu och då intressanta scener kring vithet, rasism och svenskhet.

I sann Dorothy Parker-anda levereras one-liners av slagen ”Hela Sverige är som en olycklig barndom” eller ”Hon var lång och tjock och svensk och kortklippt och habil”. Men samtidigt impregnerar den sarkastiska tonen romanen med ett fett ytskikt. Det ballaste man kan göra blir att beskriva andras löjlighet. Den vita arbetarklassen framställs som en ful, tjock, dum och homogen massa i foppatofflor. Lyteskomik tycks vara särskilt roligt.

När detta görs utan att man utsätter sig själv, blir det förstås både förutsägbart och långtråkigt. Som läsare kommer jag att längta till de vidöppna fält där någonting faktiskt får sägas.

De här fälten finns i Naturen antydda lite här och där. Kanske mest i dess skildringar av rasism och i dess famlande försök att berätta om en sorg. När tonen liksom spricker och ytan fettas av.

FAKTA

PROSA

»?Naturen

Caroline Ringskog

Ferrada-Noli

Atlas

Hanna Hallgren

ARTIKELN HANDLAR OM