ÅSIKT

Delfinutrotning och kalkonapokalyps

Gunder Andersson flyr från filmkatastroferna på Stockholms filmfestival

Dags att packa väskan. Syndafloden slår till mot en populär badort i den sydkoreanska apokalypsfilmen "Haeundae".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi lever i en nervös tid, med klimatförändringar, miljöhot och svininfluensa. Stockholms filmfestival har hängt på trenden med ett antal filmer om apokalyps och jordens undergång. Tyvärr med högst blandat resultat.

Jag försöker se Shane Ackers animerade ”9”, berättelsen om nio trasdockor som skapats för att rädda världen, men som hotas av olika otäcka bestar. En halvtimme stod jag ut, det blev för mycket buller och bång, tjut och skrik. Den smockfulla salongen antydde att många har mer av barnasinnet kvar än undertecknad.

I John Hillcoats The Road är undergången redan ett faktum. Vad är det som har hänt? Vad har drabbat den stackars jorden? Där lämnas man i beråd. I några tillbakablickar visas ett lyckligt tillstånd när familjen var samlad, i nutid får vi följa far och tioårig son som kämpar sig fram genom ett askgrått landskap. Djur, fåglar - allt är borta. Resterna av en tidigare civilisation ligger kringstrött överallt. Hoten är akuta i form av vilda människor som blivit kannibaler.

När svälten håller på att ta kål på de flyende hittar fadern tack och lov en underjordisk källare, smockfull med konserver från Dole Company

Det känns minst sagt tillrättalagt, och slutet - sedan fadern dött - blir Hollywoodsmetigt så det förslår, när grabben träffar en familj med "goda människor."

The Road vore ganska svårartad om det inte vore för det fina samspelet mellan far och son ( Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee), där grabben står för humanistiska värden mot faderns mer spencerianska överlevnadsfilosofi.

The Road är ändå uthärdlig i jämförelse med den franska Happy End ("Les derniers jours du monde", regi Arnaud och Jean-Marie Larrieu). Den handlar om badkarsförsäljaren Robinson, som förföljd av någon sorts katastrof (miljö? atomkrig?) far jorden runt på jakt efter en borttappad kärlek. Underhand hinner han avverka några andra damer. I slutet lyckas han (naken) återfinna bruden han sökt (också naken) och mitt under hångel i en port kommer den vitglödgade slutsmällen.

Happy End har fribiljett till filmernas kalkonfarm.

Mer verklighetsnära är den sydkoreanska Haeundae (regi Je-gyun Yun), som är namnet på en populär badort. Den hotas av en tsunami, men expertens varningar avfärdas in i det sista av stadens styresmän som inte vill störa turisterna. Tyvärr är filmen dramaturgiskt tafflig, startsträckan är för lång innan det är dags för "the real thing." Därtill har regissören alltför stor faibless för komiska effekter, det flaxas med armar och ben och drattas på ändan i värsta stumfilmsstil, något som till och med lyckas ta kål på den väldiga tsunamivågens fasor. Det går inte att skrämmas och skratta på samma gång. Mycket skrik för lite ull, som bonden sa när han klippte grisen.

Det verkar marigt att filma en trovärdig undergång.

Tacka vet jag dokumentären. Där är allt på riktigt, som i Louie Psihoyos The Cove. Den berättar om delfinslakten i den japanska hamnstaden Taiji, en mycket hemlig verksamhet omgärdad av stängsel och vakter.

Ledda av Richard O'Barry, som ägnat 25 år åt att rädda och befria delfiner, lyckas filmteamet ta sig in på området nattetid och placera ut fejkade stenar med kameror i som filmar slakten i en avskild lagun.

Det är otäcka scener när delfinerna dödas med långa harpuner, efteråt är lagunens vatten blodrött. Ett minst sagt effektivt inlägg i kampen för djurens rättigheter.

Gunder Andersson