ÅSIKT

Det outhärdliga verkar inte fungera på duken

Ulrika Stahre om hur felstavad poetisk prosa blir simpel filmdramaturgi

Foto: ## Foto: noble entertainment
Gabourey Sidibe spelar 16-åriga Harlemtjejen Precious i filmen med samma namn.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: noble entertainment
Mariah Carey i ”Precious”.

Clarieece Precious Jones är 16 år, afroamerikan, fet, fattig, för andra gången i sitt liv gravid med sin far våldtäktsmannen, fysiskt och psykiskt misshandlad av sin mor. Genom idog tystnad har hon passerat skolan utan att lära sig någonting. Det är Harlem, New York, 1987. Reagan, crack, aids. Ett USA som inte mår tipptopp skildrat genom en ung kvinna som är längst ner i alla hierarkier. Push skrevs i mitten av nittiotalet av Sapphire – pseudonym för Ramona Lofton, New Yorkbaserad performancekonstnär som också arbetat som lärare och socialarbetare – och utkommer nu på svenska med titeln Precious.

Det är en jagberättelse skriven på stundom stapplande och mycket talspråklig, felstavad, prosa, stundom poetisk: ”Jag räcker upp handen. Handen tränger rakt upp genom lukten av mamma, knuffar bort pappas kuk ur mitt ansikte. ’Jag blev vålltagen av pappa. Och slagen.’ Ingen pratar utom jag.”

Bokens innehåll är tydligt. Den handlar om hur man tar sig upp ur djupaste skit med språket och systerskapet som verktyg. Om dagboken och berättelsen, skrivandet, som den viktigaste vägen till självförtroende och självinsikt. Enkelt och idealistiskt men ganska trovärdigt.

Filmatiseringen Precious inviger Stockholms Filmfestival. Redan medan förtexterna rullar syns skillnaden mellan filmens språk och textens: ett storslaget Harlem, med någon sorts symbol för lycka och hopp – en röd scarf – dansande i vinden. Tidstypisk musik, suggestiva bilder. Brandstegar och brokonstruktioner – en sorts ghettoidealisering som finns lika mycket i betraktarens öga som i storstadsfilmens huvudpulsåder.

I filmen tappar man det mycket speciella språkarbetet, men vinner miljöer och drömmar. När Precious fyller sitt helt vidriga liv med innehåll är det som superstjärna, diva, mitt i centrum älskad av alla. Färgstarka dagdrömmar rytmiserar filmen och gör berättelsen uthärdlig. För det outhärdliga verkar inte fungera på film.

Filmen byggs mer kollektivt och med mer plats inte bara för Mariah Careys roll som socialarbetare, utan också för den största birollen, läraren Blue Rain – i boken med ganska sunkiga dreads, i filmen bildskön. Hon är berättelsens goda fe, den person som får igång Precious och stöttar henne genom alla motgångar. Kvinnan som håller igång den smått osannolika skolan Alternativ Högre Utbildning/Lär Var Och En, där New Yorks ghettounderklass – en liten grupp unga kvinnor, födda i Puerto Rico, Jamaica, Bronx – skriver sina berättelser om incestuösa övergrepp, homofobi, fattigdom och mer fattigdom. I filmen blir flickorna/kvinnorna en bitchig men hjärtlig vänkrets, det är som om bokens stoff lever ut mest här och skapar en samvaro lika bekymmerslös som allvarsam.

En scen: Precious befinner sig i ett drömlikt rum med film- och tv-scener. Martin Luther Kings röst hörs – ”I have a dream” – medan en av de bilder som flimrar förbi är den ensamme mannen mot stridsvagnen, Himmelska fridens torg, 1989. Det kan kvitta att det blir fel på några år. Vad som räknas är motståndet som bild och idé. För att motstånd är mer dramatiskt. För att motstånd, gemenskap, tydliga ställningstaganden är filmmässigt intressantare än att en utlämnad ung kvinna från Harlem tar tunnelbanan söderut till The Village för första gången i sitt liv och inser att det finns människor som har pengar.

Tillsammans med motståndets ikoniska bilder betonar filmen godheten, och moderskapet, till skillnad från bokens osentimentala livsvilja. Bokens vurm för Louis Farrakhan är så gott som raderad. Men mest saknar jag bokens formarbete. Sammanvävningen av återfunnen självkänsla och text är så intim, känslorna så tydliga i textens misstag som ökar när smärtan ökar, minskar när kontrollen finns. I filmen följer vi en positiv berättelse fram till dess höjdpunkt. I boken finns inget slut: processen, skriften, är allt.

FAKTA

Prosa » Precious

Sapphire/Ramona Lofton

Övers. Martin Gelin

Film » Precious

Regi: Lee Daniels

Noble Entertainment