ÅSIKT

Andra kroppar andra röster

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För ungefär ett år sedan rasade en kulturdebatt som inbegrep tre olika ismer: konservatism, liberalism och radikalism. Men, precis som sensommarens debatter, kring ”Figurationer”-utställningen och de olika författar- och läsarmanifesten, förhöll den sig i hög grad också till en fjärde: den nu trettio år gamla postmodernismen.

Denna strömning anses ligga bakom ett urvattnat och relativistiskt kulturklimat, där gränserna mellan hög och låg konst har suddats ut till förmån för en kultursyn som bäst kan sammanfattas med att anything goes. Det går liksom lika bra med Leif GW Persson som med Goethe. Och Malena Ernman schlager är lika bra som Ernman opera.

Samtidigt har den borgerliga regeringen presenterat en kulturpolitik som utan omsvep kan knytas till den liberala tanken att endast kultur som ackumulerar kapital riktigt ”goes”.

Kritiken mot postmodernismen har varit hård, och kommit från både höger och vänster. Den konservative kritikern förfasar sig över att absoluta värden och estetiska kvaliteter (ofta tillknutna döda vita västerländska mäns konstuttryck) sätts i gungning. En Mozart är en Mozart är en Mozart. Och en kanon är en kanon är en kanon. Ungefär så lyder logiken, och hot mot den uppskattas inte.

Kritikern till vänster, å sin sida, uttrycker skepsis mot den liering mellan postmodernism och marknad som hon tycker sig se. Om alla estetiska (och etiska) värdehierarkier löses upp blir det nämligen svårt att försvara den icke-kommersiella kulturens rätt i förhållande till den vinstbringande. Varför ska små aparta lyrikaftnar få finnas, när Globen varje kväll kan fyllas med hitlistemusik? Den kulturterminologi som används här utgår i första hand inte från hög och låg, utan från bred och smal. Hur kan, kort sagt, den smala kulturen försvaras?

Både höger- och vänsterkritikern pekar på viktiga problem förknippade med ett tolkningsraster färgat av postmodernism och poststrukturalism. För vad händer om man undergräver värdeskalor och tron på objektiva sanningar? Hamnar man då inte ofrånkomligen i ett gytter, helt utan ledning, ordning och styrsel? Det vill säga i det fasans träsk som kallas värderelativism.

Just denna risk har sedan decennier diskuterats och dissekerats av tänkare som själva varit med att påverka och utforma den poststrukturalistiska traditionen. Det finns en arsenal av begrepp och teoretiska förslag som syftar till att markera poststrukturalismens blinda punkter, dess etiska och vetenskapliga utmarker.

Och att i dag, när vi troligen lever i en era post postmodernismen, artikulera en kulturradikal hållning tror jag kräver en insikt om att kulturen behöver sina specifika etiska och estetiska landmärken. Områden på vilka vi, av strategiska skäl, väljer att sätta ner fötterna. Min poäng är att detta arbete är förenligt med och avhängigt av tankar som hör till postmodernismens teoretiska landvinningar.

Postkoloniala och feministiska teoretiker insåg tidigt att det fanns en fara med att ersätta objektivitet med relativism. Alla former av kunskap som kunde knytas till kroppsliga (könade, rasifierade, klassmärkta) erfarenheter riskerade att ogiltigförklaras. Om den positivistiska objektivitetens blick från ingenstans bara ersätts med en relativistisk blick överallt ifrån försvinner möjligheten att hävda att det har betydelse varifrån och hur (lokalt, kroppsligt, erfarenhetsmässigt) vi erfar och ser världen. Därför har feministiska och postkoloniala teoretiker medvetet arbetat med att förändra själva förståelsen av vad objektivitet är. Den USA-baserade vetenskapsteoretikern Sandra Harding har exempelvis alltsedan 1980-talet ägnat sig åt att rekonstruera objektivitet, så att denna kan rymma perspektiv som inbegriper klass, kön och ras.

Även Homi K. Bhabhas kritik av den västerländska metafysiken, Gayatri Chakravorty Spivaks begrepp ”strategisk essentialism”, Donna Haraways ”partiella objektivitet”, Tasmin Lorraines ”somatiska kunskap” och Trinh T. Minh-has figur ”den opassande andra” är exempel på teoretiska försök som syftar till att rekonstruera vetenskapliga sanningar.

Det finns inom den poststrukturalistiska tanketraditionen en sorts vetenskaplig och etisk mark som föreslår något helt annat än raserade hierarkier och relativism. Och som kan användas för att föreslå mer ansvariggjorda ordningar. Det är genom att aktivt bejaka dessa som kulturradikala förespråkare i dag kan göra skillnad.

De ansvariggjorda ordningarnas idéinnehåll kan hjälpa oss att krossa tankegrunderna för en kanon som stinker av nationalism och androcentrism. De berättar för oss att exempelvis kulturskribenter har historier och kroppar som påverkar deras skrift och ämnesval och att mångfalden därför, av sant logiska skäl, borde vara en utgångspunkt för en kulturredaktions arbete.

Vill vi uppnå ansvariggjorda ordningar måste vi omdistribuera utrymme och makt. Låt oss därför exempelvis underminera den omarkerade vithetens privilegium i svenskt kulturliv. Det handlar om att agera sant och objektivt i ett lokalt och tidsbundet sammanhang.

Vill vi ha kultursidor som aktivt underkänner kultursidornas roll både som kanontraderare och som massmarknads­arenor måste vi förespråka andra slags s­kiktade ordningar. Det vill säga ordningar som vi finner sannare och som utgår från ett engagemang för kulturen och världen och som inte låter sig köpas för pengar. Ordningar som varken syftar till att återupprätta den europeiska historien, den vita självbilden eller manlig objektivitet.

Ordningar som uppmanar oss att bejaka berättelser som skiljer sig från våra egna. Att bejaka dessa handlar om att vilja ta ansvar för att det som är botten i dig inte behöver vara botten i mig. Men också för att vi alltid, med berättelser och kroppar, bottnar någonstans.

En av de viktigaste insikter som postkoloniala och feministiska tänkare överräcker till oss, är att de strategiskt essentiella och partiellt objektiva ordningar vi skapar aldrig kan vara oskyldiga, men att de trots allt, med tanke på alternativen, är att föredra. Väljer vi att skapa ordningar med utrymme för kroppsliga erfarenheter som hör samman med klass, kön och ras, liksom ordningar som inte styrs av kapitalackumulation ökar åtminstone möjligheterna att vi danar just dessa. Inte oordning, utan rörliga ordningar som vi finner skönare och sannare.

FAKTA

Del 4: POMO

Postmodernismen och feminismen.

Tidigare: Tillbaka­ till framtiden, Sven-Olov Wallenstein, 17 okt

Ingen kommer undan etiken, ­Anders Johansson, 24 okt,

Vägen ut, Sinziana

Ravini, 31 okt.

Hanna Hallgren

ARTIKELN HANDLAR OM