ÅSIKT

Markisen inspirerar feminismen

Även för radikalfeminister som Andrea Dworkin har de Sade varit central

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Feminist? Markis de Sade (1740-1814) porträtterad av Charles-Amédée-Philippe van Loo.

Det går ett spöke genom feminismen: markis de Sades spöke. Åsa Linderborg och Kajsa Ekis Ekman kritiserar i sina debattinlägg att jag och översättaren Hans Johansson återger författaren Angela Carters åsikt att markis de Sade är en feministisk inspirationskälla.

En inspirationskälla behöver inte vara en förebild, utan kan också vara en otrevlig person som väcker idéer. Markis de Sades författarskap är centralt i två av de starkaste feministiska traditionerna i vår tid, särskilt när det gäller synen på sexualitet och pornografi.

Simone de Beauvoir utpekar Sade som existentialistisk rebell och anarkist i essän Bör vi bränna Sade? från 1951; samtidigt kritiserar hon honom för att inte ta sitt etiska och estetiska ansvar som konstnär. Susan Sontag beskriver honom som ”en outtömlig källa för ett radikalt tänkande över människans villkor” i essän Den pornografiska fantasin från 1969. Angela Carter hyllar honom i Kvinnan hos de Sade från 1979 eftersom han förbehållslöst försvarar ”kvinnans rätt att knulla”: enligt henne är Eugenie i Filosofin i sängkammaren eller Juliette kvinnliga föredömen eftersom de bejakar sina kroppar och begär.
Den udda feministen Camille Paglia har sagt att Sade är en av de ”viktigaste inspirationskällorna” till hennes klassiska studie Sexual personae från 1990, en bok som har inspirerat den sexradikala eller sexpositiva feminismen hos författare som Susie Bright och Pat Califia.

Detta lär inte komma som någon överraskning. Den sexpositiva feminismen bejakar de njutningsfyllda rollspelen och kritiserar fasta identiteter och könskategorier. Markis de Sades tvetydiga tänkande, hans våldsamma kritik av den kristna heteronormativiteten och hans fantasifulla materialism passar perfekt här.

Däremot kanske det kommer som en överraskning att Sade även är en inspirationskälla till den radikalfeministiska synen på sexualitet och pornografi, en ideologi som haft ett stort inflytande i Sverige. Robin Morgans slagord ”pornografi är teorin; våldtäkt är praktiken” sammanfattar deras hållning.

Skaparen av den radikalfeministiska antiporr-ideologin var Andrea Dworkin. Ett helt kapitel i hennes epokgörande Pornography: Men Possessing Women (1979) ägnas åt markis de Sade. Dworkin berättar hur hon ägnat åtta månader av sitt liv åt en djupläsning av hans texter och redogör detaljerat för den omskakande effekten, som även visar sig i hennes Ice and Fire (1986), en roman som enligt Susie Bright är en parafras på Juliette.

Dworkin hävdar att Sade var en kvinnohatande, kvinnotorterande, kvinnomördande skurk såväl i sitt liv som i sitt författarskap. Hon väljer att inte fokusera på de manliga offren i hans böcker eller på att analsex med män var en viktig del av hans sexliv.

Men trots förenklingarna finns det på ett djupt plan en anmärkningsvärd likhet mellan hennes och Sades syn på sexualiteten: båda två associerar den med grymhet och smärta. Omkvädet i Ice and Fire är ”samlag är bestraffning, samlag är bestraffning”. Den kristna feministen Hjördis Levin introducerade Dworkins idéer till Sverige i boken Testiklarnas herravälde från 1986 där hon hävdar att Sades författarskap är ett ”litterärt virus” och den yttersta källan till den materialistiska sexualliberalismen som vuxit fram de senaste 200 åren och där kvinnorna är offren.

Även andra av Dworkins kollegor och lärjungar, som Catharine MacKinnon, Ruben Morgan och Kathleen Barry, argumenterar för en ”bokstavlig läsning” av Sade som innebär att den litterära beskrivningen av en sexuell våldsfantasi är att likställa med ett faktiskt våld riktat mot kvinnor.

För dessa feminister är inte markis de Sade bara ett exempel på att den patriarkala sexualiteten egentligen är kvinnovåld. De anser att hans författarskap är en reell orsak till att det blivit så.

Samtidigt finns det paradoxalt nog få enskilda författare eller filosofer som haft en lika avgörande betydelse för radikalfeminismens syn pornografi och sex som markis de Sade. Så när Kajsa Ekis Ekman förnekar det intellektuella värdet av hans texter förnekar hon själva grunden till den tradition hon själv företräder.

Sades texter har starka språkliga, humoristiska och poetiska kvaliteter. Men för mig ligger deras största värde i att de tvingar ut pornografin och den materialistiska filosofin i deras extremer samtidigt som de bevarar en djup tvetydighet och därigenom utelämnar läsaren åt en kritisk självreflexion.

Det är inte min sak att hävda eller förneka att markis de Sade är en feministisk föregångare. Men ingen kan förneka att han är en inspirationskälla för stora delar av det feministiska tänkandet.

Kajsa Ekis Ekman hävdar att intresset för Sades idéer är fascistiskt. Jag har inte bemött det påståendet här, men den som är intresserad av att läsa mer om tveksamma fakta i Sades liv och förfalskade citat hittar svaret på min blogg: Vertigomannen.

Carl-Michael Edenborg

ARTIKELN HANDLAR OM