ÅSIKT

Herta Müller får mig att applådera entusiastiskt

Anders Johansson hör Nobelföreläsningen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Herta Müller (född 1953).

När en romanförfattare hyllas för sin ”poetiska stil” tänds mina kritiska varningslampor. Ärligt talat har jag varit rätt oförstående till det jag läst av Herta Müllers prosa, den som belönas av Svenska Akademien för att den ”med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”. En motivering som inte känns klockren när den ställs bredvid Müllers egen formulering om att prosan ska ha samma täthet som poesin – ”mellan prosa och poesi finns det ingen skillnad i detta avseende, även om det ofta hävdas.”

Det är alltså med ganska lågt ställda förväntningar jag går på Nobelföreläsning i Börshuset i Stockholm. Det är förstås fullsatt, och det sorlar festligt under kristallkronorna. Jag tänker cyniskt på vad en litteraturvetarkollega sa: nobelföreläsningar går ju ut på att säga precis det som publiken redan vet, tycker och känner, men blir omättligt upprymda av att höra andra upphöjda personer säga. Sedan leds huvudpersonen in och vi applåderar entusiastiskt.

Hon väver sin föreläsning runt en näsduk. Varje morgon när hon som barn skulle gå igenom grinden och iväg till skolan ställde hennes mamma samma fråga: ”Har du en näsduk?” Det hela var en daglig ritual: alltid samma fråga, samma återvändande, samma näsduk. Som ett uttryck för den kärlek som inte kunde uttryckas mer direkt i den karga miljön.

Näsduken återkommer gång på gång, i likartade anekdoter från den rumänska diktaturen. Näsduken istället för ord, näsduken som skydd, näsduken som ett medel för värdighet. Kan det vara så att de mest obetydliga tingen binder ihop livets disparata enskildheter, frågar sig Müller. Att de bildar ett slags ond cirkel? Och att orden i sin tur bildar en ond cirkel som tar makten över det levda?

Jag läser det igen när jag kommer hem: ”Det förefaller mig som om objekten inte känner sitt material, gesterna inte känner sina känslor och orden inte munnen som uttalar dem. Men för att försäkra oss om vår egen existens behöver vi objekten, gesterna och orden. Ju fler ord vi får ta till, desto friare är vi.” Allting bär på en inre glömska; tillvaron utmärks av sin okunskap om sig själv. Det är inte bara en vacker bild, utan också ett lysande argument för litteraturen. Lysande för att det inte förfaller till idealism, utan tvärtom bevarar dilemmat, hopplösheten, förtvivlan: i orden ligger en växande kunskap och frihet, men också en tilltagande glömska.

Kanske är det bara för att jag får höra det jag vill; jag applåderar i alla fall entusiastiskt.

Anders Johansson