ÅSIKT

Det handlar ju om oss

Lars Mikael Raattamaa läser årets Nobelpristagare i litteratur

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Årets Nobelpristagare skriver: ”Frågan om hur man bäst ska ta hand om naturresurser som används av många individer tillsammans är inte mer avgjord inom akademien än vad den är i politikens värld”. Men det är ju förstås inte Herta Müller utan Elinor Ostrom. För när Herta Müller fick pris så blev jag glad först men sen bara förvirrad.

”Torkan märker inte hur mycket jag kan. Bara vad jag är, alltså vem. Att bli något i staden, skriver Lola, och komma tillbaka till byn efter fyra år. Men inte där nere på den dammiga vägen, utan där uppe vid mullbärsträdens grenar”. Det skriver Herta Müller, i Hjärtdjur. Och jag tänkte att det handlade om mig. Att bli något i staden. För att till och med torkan skulle förstå vem jag var, alltså vad.

Men så var det visst inte. Herta Müller verkade handla om något annat. Nej, för hennes böcker handlade om det ”förtryckande kollektiva och se individen i sammanhang där individen helt förnekas”. Så stod det i DN. En efter en förklarade de att Herta Müllers vikt var att hon vittnade om den rumänska stadspolisen, medan jag i min enfald trodde att hennes böcker handlade om det allmänna. Och om tvånget att bli något i staden.

”Ingen ska säga att vi är annorlunda”. Det är den första gäckande meningen hos en av alla nya svenska författare som – tror jag i alla fall – inspirerats av Herta Müller. Den här gången är det Annika Korpi. Och aldrig i mitt liv att jag skulle gå med på att den boken handlar om en förtryckt minoritet. Den är mycket generellare än så.

”En överdriven lekfullhet och en kokett humor i en del av den prosaströmningen – buttericksprosa brukar jag kalla den”. Kallar Jerker Virdborg Annika Korpi. Först blev jag helt galen måste jag erkänna, men varför inte, om någon har en inre clownnäsa så är det ju verkligen Eila Palo i Annika Korpis Hevonen Häst. Herta Müller sa i sin nobelförläsning: ”Ordens klang vet att den måste bedra, eftersom föremålen bedrar den egna materien, känslorna med sina gester. I skärningspunkten, där materians och gesternas bedrägeri möts, nästlar sig ordens klang in med sin påhittade sanning. När man skriver kan det aldrig bli tal om förtroende, snarare om svekets ärliga uppsåt”.

Jag tänkte att det handlade om en mycket kollektiv erfarenhet, att allt språk är översättning, som förtvivlat försöker värja sig mot allt det som vill ta vårt begär ifrån oss. Du måste in till stan för att bli något, någon. Orden försöker hitta på sin egen sanning där hemlig polis i Rumänien eller försäkringskassor och kapitalförvaltare säger – du är ingenting, åker du inte in till staden, förnekar du inte ditt begär, så är du ingen, då är du annorlunda, då finns du inte.

”Kärleken klädde ut sig till en fråga”. Säger Herta Müller, språket trasslar in sig i sig självt. Kapitalkassorna och hemliga polisen och försäkringsförvaltarna säger: ”Tänk om alla gjorde så vad hände väl då”. Och de har myntat ett begrepp för det – Allmänningens tragedi. Om vi lämnar ut kollektiva begär till människogrupper så kommer de att förgöra de knappa resurser som finns.

Det är det som Elinor Ostrom, nobelpristagare i ekonomi, undersöker och undersöker och säger att så är det ju inte, det finns dåliga exempel men det finns tillräckligt många goda. Färre har bestämt hur hon ska läsas, så henne får jag läsa fritt. Hon får fortfarande handla om mig. Och det handlar om en tredje nobelpristagare tänker jag, Barack Obama, med sin inre clownnäsa, som arbetar med att skriva om historien. Arbetar med att svika historien som den skrivits.

Herta Müller säger också i Nobelföreläsningen: ”Jag reagerade på dödsångesten med livshunger. Den var en ordhunger. Endast virveln av ord kunde uttrycka mitt tillstånd. Parallellt med verkligheten började ordens pantomim att träda i funktion. Den respekterar inga realistiska dimensioner, krymper huvudhandlingen och tänjer ut det oväsentliga. Pantomimen är rabiat, hela tiden ängslig och känner lika stort begär som leda”. Och det må vara så att en överdriven lekfullhet är en rabiat pantomim men det handlar i alla fall om mig. Och om sveket mot historien som är virveln av ord, den kontinuerliga översättningen, som är det allmänna.

Lars Mikael Raattamaa

ARTIKELN HANDLAR OM