ÅSIKT

Bad Men

Pia Bergström njuter av tv-serien med de styggaste pojkarna och snyggaste retromiljön

Killarna på reklambyrån bjuder på självsäker elitism, rasism och sexism.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Don Draper med hustru i ”Mad Men”.

En man faller. Förbi stora reklamskyltar med kvinnor i nätstrumpor och strutbehåar, förbi whisky on the rocks och dry martini, förbi glada barn som vinkar från skyskrapornas väggar. Har han hoppat? Har nån knuffat ut honom från kontoret? Från världens centrum?

Mannen är Don Draper, en vit och medelålders översittartyp, ledartyp, businesstyp, officer in command-typ; kvinnoförförare, familjeförsörjare, fordonsförare. Han har medalj från Korea och alltid mörk kostym, brylkräm, snövita boxers och en tänd cigarett mellan pek- och långfinger. Hans historiska uppgift är att förvandla den amerikanska drömmen till köplängtan.

Mad Men är den bästa tv-serie jag sett. Jag njuter av själva miljön: en reklambyrå på Madison Avenue, New York, i skiftet mellan 50-tal och 60-tal, rätt retrodesignad från ruta ett. Jag vill ha både soffor och lampor, tapeter och frisyrer, och kvinnornas självmedvetet svängande gångstil.

Förtrytsamt åser jag de unga copykillarnas uppsluppna självklara elitism, rasism, sexism, hur vidrigt de behandlar seriens smarta, vackra men underkuvade kvinnogestalter som alla har sina egna tappra sätt att överleva: Dons modellhustru Betty (vars våndor nog berör mig mest), hans bohemälskarinna Midge, (You know my rules: I don’t make plans and I don’t make breakfast), byråns mer beräknande bombnedslag Joan, självständiga rika affärskvinnan Rachel. Och den unga duktiga sekreteraren Peggy, som lyckas bli copywriter och en av grabbarna men betalar det högsta priset. Hon förnekar sin graviditet, adopterar bort sin baby och stänger av sina känslor. Att skådespelerskan Elisabeth Moss också tycks ha varit tvungen att äta upp sig 20 kilo för att spela gravid ger mig också något slags skum tillfredsställelse.

Kvinnorna i serien skildras nästan utan undantag inkännande, sympatiskt och förstående, alltifrån förortsfruar till call girls. Men ju mer jag ser på Don, denne självklare dynamo i handlingens mitt – attraktiv på det där James Bondiga sättet som min generation betingats på samtidigt som han trycker till alla kvinnor som inte står på tå för honom – desto mer ökar min hjärtklappning och andning. Hans underhundar, just utsläppta från Yale eller Harvard plågar dagligen byråns ”flickor” med sexskämt och förklenande kommentarer.

Don härskar inte så. Men han får sin sekreterare att rodna till och med när han ger henne beröm. Han är en gentleman, eller smart nog att låtsas att han är det. Det är ett av hans sätt att ta kontroll och vara överlägsen.

Don har sina existentiella krishål, otroheterna, flyktförsöken, sitt fattiga förflutna. Men han gör det en sån man måste för att behålla sin position i systemet. Han avskedar till exempel art directorn Sal på fläcken när han fått reda på hans dolda homosexualitet. Sånt kan ju skrämma bort kunder.

Don Draper är, inser jag, den man som tornat upp sig framför mig i hela mitt liv. Pappa. Chefen. Direktören för det hele. Alla översittare av manligt kön jag tampats med (passat upp, betjänat, servat, beundrat, föraktat, hatat) och dragits till.

Don, som ju egentligen heter Dick, är ”könsmaktsordningen” personifierad. Och det är denna galna ordning som Mad Men visar upp och avslöjar i varenda snygg, smart scen, varje sylvass oneliner. Det där fallandet i introt är ingen slump. Mad Men är gjord för att feminister ska njuta.

Seriens två första säsonger finns nu i svenska dvd-boxar formgivna som Zippo-tändare. Den allsmäktige skaparen Matthew Weiner, i fyra år avsnittsförfattare till Sopranos, är besatt av detaljer. Varenda pryl i serien ska kännas autentisk, liksom jargongen, de flimrande programmen i de små tv-rutorna som barnen samlas kring, flygbladet om Penn Stations rivning, sekreterarnas p-piller, poesiboken av Frank O´Hara som Don postar till den första fru Draper.

Det finns något fetischistiskt i återskapandet av allt det där materiella, förutom kläderna alla heminredningsdetaljer, drinkar, cadillacar och xerox-maskiner i original. Varje avsnitt har en budget på cirka 2,5 miljoner dollar och naturligtvis har firmans stora kunder, de som fortfarande lever, som Heineken, Clearasil och Kodak fått produktplacera. Den visuella stilen i scenbilderna är inspirerad av Hitchcock.

Det som återskapas är en förlorad tid. Weiner skildrar sina föräldrars tid, som också var mina föräldrars tid, min barndom. Den verkliga tidens solkigt sköra och förbiilande poesi, som filmen kan fånga bäst av alla konstarter har inte Mad men lyckats fånga. Men väl en teatral tyngd med oerhört väl ”undertextad” dialog, underhållning på en nivå som gör de flesta tv-såpor till flabbigt trams.

Weiners geni är att han vet att vi säger ett och menar ett annat. Att vi lever våra spel. Och att The times they are a-changing, hela tiden. Samtidigt som Mad Men visar upp en sorts vit, triumferande business-manlighet i massmarknadskapitalismens och Playboy-klubbarnas guldålder är det behandlingen av kvinnorna som är seriens själva poäng. ”It's right out of The Feminine Mystique”, som Weiner säger i en intervju i New York Times. Betty Friedans bok är definitivt en av de inflytelserika texter hans medförfattare, fler kvinnor än män, har läst in sig på.

En pikant detalj är att rollen som Glen, den nioåriga grannpojke som är den enda Beth kan anförtro sig åt, spelas av manusförfattarens egen son. Weiner var tänd på sin barnvakt, precis som Glen. Hans mor hade examen i juridik, men utövade aldrig sitt yrke utan tog hand om de fyra sönerna. Inte undra på att porträttet av hemmafrun Beth är så nyanserat (jämfört med bitcharna på Listeria Lane). Och fotot på nykära äkta paret Draper ätande en varmkorv från två håll som Don använder i reklamkampanjen för Kodaks diabildskarusell finns som ”original” hemma i Weiners föräldrars fotoalbum, taget på deras första dejt.

Men hur ska det sluta? I tredje säsongens sista avsnitt blev Don utslängd från hemmet, Beth satt på flyget till Kuba med en gråhårig ersättare och barnen verkar rätt upproriska. Frågorna hakar i nuet. Är Don verkligen en tragisk figur eller har jag misstagit mig? Vad kommer att hända med fulspelaren Pete (oerhört bra spelad av Vincent Kartheiser?) Och blir verkligen Peggy lycklig i en framtid där hon självklart är chef för sin egen byrå?

En av de få som inte lovordat Mad Men är kritikern Mark Greif som i London Review of Books tyckte att den var ett otrevligt litet insteg i genren ”Nu Vet Vi Bättre”, bestående av en serie historiska stereotyper som misslyckades med allt utom att ”gratulera samtiden”. Bitter frukt. Men visst har han rätt i att kärnan i nöjet är just känslan av att de där galna männen är Bad Men, historiens förlorare.

Pia Bergström