ÅSIKT

Språkliga grotesker

Hanna Nordenhök läser Maria Vedins ockult färgade dikter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Leif Öberg
Maria Vedin

Det vilar ett oväntat lugn över inledningssviten och de två avslutande sviterna i Maria Vedins nya diktbok. Stillsamma och väl avvägda, nästan strama, kärleksdikter. Om det inte vore för bokens andra och mycket upproriska svit kunde man tro att något radikalt förändrats i Vedins författarskap, som tidigare varit så upptaget av att införa olika stilistiska brott och kontaminationer i dikten. Svit nummer två i Tusen sätt att dö är dock ett stilbrott med råge.

Men låt mig stanna ett slag vid bokens kärleksdikter. De är ofta vackra, kan ibland också kantra över och bli stumma, slutna – kanske på grund av sin bitvis liksom alltför allvisa skönhet. Kärleksmötet avtecknar sig här som en mödosam resa genom ett norrliggande landskap. Förbi flimrar älven, tjärnarna och en ”natriumgul måne”. Vägen kantas av en storslagen och mystisk natur, ibland också av apokalyptiska eldar och märkliga halvvarelser. Det ligger ett svart fält mellan de älskande, ”ett livgivande medium” eller ”en underlig princip vi underkastar oss”. Detta fält artikulerar sig ömsom som avstånd och sammanbindning, med slagsida åt det senare. Den sinnliga kärleken – dialogen, mötet – är dubbel hos Vedin i det avseendet att den hela tiden pendlar mellan att framställa sig som fysisk och metafysisk. Den kan alltså utgöras av en ytterst kroppslig erfarenhet som producerar ”en kunskap som inte överlever oss”, den består i pågående förgänglighet, i tusen sätt att dö. Men det finns alltid en annan kropp bakom kroppen, ett Eden bakom det ”missbildade eden”. Kärleken är kanske att ingå i denna dubbla varelse.

Det är möjligt att det hade varit svårare att urskilja det mystiska draget i Tusen sätt att dö utan bokens andra svit. Den är nämligen en mindre profetisk explosion i förhållande till resten av boken. Om de föregående sviterna framställer ett diktjag som enklare går att avläsa mot en centrallyrisk tradition, så är jaget i denna mellansvit av prosadikter hela tiden amorft och instabilt. Texterna tar stilistiskt formen av en sorts apokryfer, eller instruktioner i en dunkel, esoterisk framställningskonst. Det handlar om färgernas förhållanden, om ljuset och fördrivningen av ondskan, om änglar, planeter och hemligheterna om kvinnans och mannens blandning till ett enda ämne.

Jag är inte alls säker på hur man kan läsa dessa ockult färgade new age-prosadikter. Jag kan bara konstatera att Maria Vedins poesi fortsätter att vilja låta den poetiska helheten läcka och smutsas ner. Det finns naturligtvis en intressant revolt i en sådan ansats. Vedins diktböcker blir en sorts språkliga grotesker, och de fortsätter att gäcka åtminstone den här läsaren.

FAKTA

POESI

Tusen sätt att dö

Maria Vedin

Vittra förlag

Hanna Nordenhök