ÅSIKT

Så tystas kritik mot Israel

Jan Guillou om lobbygruppen bakom attacken mot Ilmar Reepalu

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 4 | Foto: scanpix
Ilmar Reepalu, jagat kommunalråd i Malmö.
KULTUR

Ilmar Reepalu borde förstås ha sagt att det var Israellobbyn som var ute efter honom. Eftersom det är sant och givetvis det han menade. Han hade också kunnat använda liknande uttryck, som den proisraeliska aktivismen, Israels vanligaste apologeter och så vidare.

Men nu sade han ”den israeliska lobbyn”, vilket var en uppenbar felsägning. Han kan ju inte gärna tro att det finns en lobby av israeler i Sverige.

Ett stort antal borgerliga skribenter och Israels vanliga försvarsadvokater låtsades ändå tro det. Beredvilligt ställde de nu upp för att uttolka innebörden i hans felsägning. En ledarskribent i Expressen passade på att tala om ”hot och våldsdåd med antisemitiska förtecken då främst från extremvänstern” innan hon upplyste Reepalu om vad han sagt, givetvis med hjälp av någon auktoritet på området antisemitism:

”Vad är israelisk lobby? Detta är en klassisk antijudisk föreställning om att det är judarna som äger makten i medierna, säger Fred Kahn, ordförande för den judiska församlingen i Malmö” (Expressen 3 mars).

På Expressens kultursida presenterade bokförläggaren Svante Weyler samma dag ännu en tolkning av Reepalus formulering som ”en antisemitisk tankefigur. Förr kallades det för den judiska sammansvärjningen” och i radioprogrammet Godmorgon världen (28 februari) presenterade Weyler en ännu mer exalterad slutsats, att Reepalu menat att ”det finns inga oskyldiga judar” och att Reepalu, om han varit tysk politiker inte kunnat sitta kvar fem minuter vid makten efter detta antisemitiska utspel.

Och inte ens där tog det slut. På den ökända skvaller- och förtalssajten Newsmill släppte man fram en domare från skånska hovrätten, Krister Thelin (M), som meddelade att ”en doft av Tyskland efter 1933 kan förnimmas i Malmö. Det är förskräckligt”.

Så nazisterna skulle alltså ha tagit makten i Malmö och Ilmar Reepalu var deras Hitler? I så fall onekligen förskräckligt.

Kulmen inträffade möjligen i SVT:s Agenda (7 mars) där Göran Hägglund (KD) insinuerade att, eftersom Reepalu hade en såpass framskjuten ställning i partiet och nu visat sig vara antisemit, utan att be om ursäkt, så måste man fråga sig hur det stod till med socialdemokratin. Varvid han krävde av debattmotståndaren Mona Sahlin att hon nu måste ”förklara var socialdemokratin står i de här frågorna”, alltså om socialdemokratin är för eller emot antisemitism.

Allt detta är till synes galenskap. Men det finns system i galenskapen, det handlar om en sedan decennier minutiöst utarbetad strategi att förvandla all debatt om Israel till frågan om antisemitism. Och det handlar om vem som skall ha tolkningsföreträde när det gäller att definiera antisemitism.

Desto roligare var det alltså för dessa antisemitismens exegeter att Ilmar Reepalu kläckte ur sig ännu en felsägelse, eller om det bara var bevis på okunnighet, när han sade att han tog avstånd lika mycket från sionism som antisemitism.

Sionismen är, enkelt uttryckt, ideologin om judarnas exklusiva hemortsrätt i och rätt att återvända till landet Israel. Vad Ilmar Reepalu trodde att det betydde är inte gott att veta, men det verkar som om han föreställde sig att det handlade om FN:s tidigare ståndpunkt att sionism är rasism. Men han tycks alltför okunnig i ämnet för att jag skall tro att det var det han menade, så giftigt sofistikerat har han sannerligen inte uttryckt sig. Förmodligen trodde han att sionism var någon sorts israelisk aktivism för att behålla ockuperade områden och förbehålla sig rätten att begå krigsförbrytelser mot civilbefolkning.

Det är en medveten politisk strategi, att ta varje tillfälle att slå larm om och utpeka antisemiter. Aldrig tala vit fosfor. Alltid tala antisemitism.

Den ledande uttolkaren av antisemitism i Sverige, doktor Henrik Bachner, har således varit i elden i de flesta stora medier under senare tid. Han fick en undermålig doktorsavhandling godkänd vid Lunds universitet, ämnet var den svenska antisemitismen, där han försökte leda i bevis att samtliga vänsterpersoner i Sverige, från Gunnar Fredriksson till Jan Myrdal, som uttalat sig kritiskt om Israels politik var antisemiter. Den vetenskapliga analysen i avhandlingen gick ut på att alla dessa antisemiter visserligen inte någonsin formulerade sig antisemitiskt. Men det berodde antingen på illistighet eller på att de själva inte förstod att de var antisemiter.

Kring denna tes byggde Bachner upp ett regelverk om hur kritik mot Israel skulle tolkas och ett av hans favorittemata var att den som jämför Israels politik med Hitlertysklands är antisemit därför att han skuldbelägger offren.

Följaktligen iakttar Bachner ständigt denna form av antisemitism. När Svenska Dagbladet nyligen (4 mars) släppte fram honom påstod han att det rentav ”blivit allt vanligare och mer legitimt i den offentliga debatten […] att exemplifiera med likhetstecken som ibland görs mellan förintelsen och Israels agerande gentemot palestinierna”.

Det är visserligen inte sant, jag läser många tidningar och är väl medveten inte bara om det groteska i detta politiska argument utan också om frekvensen. Det var länge sedan jag såg någon sådan jämförelse, särskilt i den offentliga debatten.

Men för Bachner och hans likasinnade är frågan om antisemitism räddningen från att behöva diskutera ockupation och krigsförbrytelser. Och de har en egen värld av hemliga tecken på antisemitism. Bachner själv som gjort frågan till sin livstids kallelse skulle kunna finna särdeles virulent antisemitism bland pingvinerna i Antarktis om man gav honom uppgiften. Ungefär som när invandrarminister Nyamko Sabuni gav ”terroristexperten” Magnus Ranstorp uppgiften att finna bevis för att invandrarungdomarna i Rosengård riskerade att förfalla till islamistisk terrorism.

Frestelsen blev alltså för stor för Israellobbyn. Man hade annars kunnat tro att de skulle tveka att kasta sig ut i nästa antisemitkampanj så nära inpå fiaskot med att stämpla Aftonbladet som antisemitiskt på grund av en kulturartikel som, helt korrekt som det visade sig, diskuterade frågan om omfattande organstölder i Israel.

Men när Ilmar Reepalu snubblade in på scenen som debattör i ett ämne som få behärskar när det gäller politiskt korrekt vokabulär så trampade han som de flesta andra, även Svante Weyler, fel här och där. Debatten om antisemitism innehåller nämligen en egen formvärld av uttryck som kan te sig betydelselösa för omvärlden men som för de invigda är tyngd av hemliga innebörder. När Reepalu gjorde sin olyckliga debut i ämnet var han dömd att säga fel på det ena eller det andra och obönhörligt stämplas som antisemit. Även om ingen enda av åklagarna trodde på anklagelsen (det ingår också i det här spelet). Därför utlöstes huggreflexerna bland antisemitexperterna i den proisraeliska lobbyn. De kunde helt enkelt inte hålla sig när de såg blottorna.