ÅSIKT

Radiosåpor avslöjar den moderna familjen

”Lilla Fridolf” var ursprungligen en radioserie med Douglas Håge och Hjördis Pettersson i huvudrollerna. Succén följdes upp med filmer som ”Lilla Fridolf och jag” (1956).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under ett helt år i slutet av 90-talet hörde jag varje morgon röster i mitt kök. De strömmade ur radion och lät som om någon hade placerat en dold mikrofon i grannens hus. Jag kan inte påstå att jag fattade vad Bosse, Eva, Jocke och Hanna sysslade med, utom att de hade flyttat från Stockholm till Höga kusten för att öppna pensionat. Men de fanns där och påminde på ett lustigt sätt om skådespelarna Ann Petrén och Lennart Jähkel.

Hundsjöviken var naturligtvis inte den första radioteaterserie som ville skapa känslan av autenticitet och total närvaro, men seriens bägge författare Martin Montelius och Sofia Fredén och regissören Gabriella Thinsz var ovanligt framgångsrika i sin fräcka och postmoderna lek på gränsen mellan fiktiv och verklig tid.

Dock inte helt originella, vilket man förstår efter läsningen av Amelie Björcks avhandling Höra hemma, som handlar om svensk radioserieteater från mitten av 1930-talet till sent 1990-tal. Redan i den serie som inleder denna genre, Ingenjör Björck med familj, knackar författaren på i pjäshandlingen för att gratulera den kvinnliga huvudpersonen Karin Björck, som fyller 60 år just den dagen. Fast den som fyller är i själva verket skådespelerskan Frida Winnerstrand, som spelar Karin och är gift med Olof Winnerstrand, som spelar Gösta Björck.

Detta hände långt före våra dokusåpatrender.

Amelie Björcks avhandling är ett fint bevis på att det är till populärkulturen man bör gå för att få syn på samhällsförändringarna. Den som knackade på hos familjen Björck var Alice Svensk, en av Radiotjänsts inte så få kvinnliga trotjänare, tidigare sysselsatt med att skriva husmorsdialoger. Radion hade från början en folkbildande roll för vilken de kvinnliga lyssnarna var en lämplig målgrupp. Alice Svensk lyckades hålla liv i familjen Björck från 1936 till 1943.

Familjen var det stora sociala projektet på 1930-talet ( Alva och Gunnar Myrdal), och en av radions uppgifter blir att skapa intimitet kring frågan. Mellan Karin och Gösta råder visserligen den förväntade könsmaktsordningen, men det intressanta som Amelie Björck noterar, både här och i senare serier, är att rollerna blir föremål för lekfullt gestaltade förhandlingar. Det banar väg för folkhemmets kompromisser.

Lilla Fridolf och jag, Rune Mobergs populära skapelse med Douglas Håge och Hjördis Pettersson, är ingenting man förknippar med tankeverksamhet. Men till och med Lilla Fridolfs gnäll bidrog till moderniseringen. Douglas Håge skulle ha svimmat av förvåning om han visste vad man kan få ut av hans toffelhjälte med hjälp av Zygmunt Baumans kultursociologiska teorier.

Nästa vändpunkt kommer med 1960-talets vänsteruppsving och det intresse för skilsmässor och alternativa samlevnadsformer som speglas i Lars Björkmans Trivselmyra story, Ingvar Orres Storfamiljen Blomgren och Carin Mannheimers och Reidar Jönssons Familjen Larsson; större allvar och tyngre konstnärlig prestige, med regissörer som Lennart Hjulström och Per Verner-Carlsson och skådespelare som Anita Björk, Ingvar Kjellson, Lena Nyman, Jan-Olof Strandberg, Gun Arvidsson och Sven Wollter.

Serieteatern lever dubbelliv som ideologi och ren underhållning. Ändå förblir den sig förbluffande lik: en experimentverkstad där en forskare som Amelie Björck kan göra roande och värdefulla fynd som kastar ljus över svensk familjehistoria de senaste sjuttiofem åren.

FAKTA

SAKPROSA

» Höra hemma – Familj och social förändring i svensk radioserieteater från 1930-talet till 1990-talet

Amelie Björck

Makadam

Leif Zern
kritiker på Dagens Nyheter

ARTIKELN HANDLAR OM