ÅSIKT

Han dog som en förlorare

Martin Aagård om mannen som man inte kan förlåta

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: nicolai PREBENSEN
Malcolm McLaren.

Malcolm McLaren är död.

Äntligen.

Ja, det är hårt, men det går inte att fega ur så här på slutet. Antingen väljer man att tro på Malcolm McLarens självbild och hans historieskrivning över punken eller så väljer man att fördöma allt han stod för.

McLarens enda bedrift var att ha varit manager åt Sex Pistols, världens enskilt viktigaste rockband, förutom Kraftwerk. Och hans största ögonblick är onekligen filmen The GreatRock’n’roll Swindle, den första mockumentären, där han framställde Sex Pistols som ett fenomen skapat helt och hållet av honom själv genom skicklig mediemanipulation.

En inflytelserik bild. Många har försökt göra om samma trick sedan dess. Det har aldrig lyckats. Slutet av sitt liv tillbringade McLaren med att åka runt på olika konstevenemang och berätta om hur det kommer att bli i FRAMTIDEN. Hans idéer om mediernas makt och det artificiella var alltid roande. Det var egentligen lätt att gilla honom.

Men det finns en bild som är svår att glömma. Det skulle dröja 20 år innan Sex Pistols fick berätta sin egen historia i dokumentären The Filth and the Fury. Och när den ständigt ironiske John Lydon plötsligt faller i gråt över hur McLaren drev Sid Vicious in i döden går det inte längre att förlåta McLarens oupphörliga poserande.

Malcolm McLaren klädde punken, det kan man inte ta i från honom. Men all popmusik som skapats efter 1976 gör att han går till historien som en förlorare.

Martin Aagård

ARTIKELN HANDLAR OM