ÅSIKT

Sköljer munnen ren från språk

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Helena Österlund (född 1978) bor i Stockholm.

I Helena Österlunds debutdiktsamling Ordet och Färgerna utgör språket själva temat.

Liksom hos Inger Christensen består hennes poesi av ständiga omtagningar och förskjutningar. En liten mängd ord turneras i många olika versioner, utökas sedan med ytterligare några substantiv eller verb, vilket ger upphov till nya möjliga turneringar. Det är minimalistiskt på samma sätt som ett trähus med träinredning är minimalistiskt: materialet är begränsat men det ges i en mängd utföranden.

Ordet och Färgerna är formgiven på enklast möjliga vis. På det obehandlade omslagspappret fastnar avtrycken lätt. Mitt exemplar har en röd fläck som bryter av vackert mot den svarta texten och den vita ytan.

I två lika långa sviter, båda uppbyggda av tre delar, undersöker Österlund skillnaden mellan orden och det de betecknar. I Ordet är delarna uppkallade efter hjälpverben ”Är”, ”Blev” och ”Ska”, medan Färgerna i sin tur består av ”Rött”, ”Vitt” och ”Svart”.

Interaktionen med djur är central för händelseutvecklingen: i den första sviten trycker diktjaget in ögonen på en korp, i den andra utkämpas en lång maktkamp med en varg.

Helena Österlunds diktjag har genomgått en språklig regression. Det har sköljt rent munnen och suddat ut språket, nu yttrar det orden som om det vore allra första gången. Genom att göra detta blir det steg för steg varse sin egen plats i tillvaron. Eller som Inger Christensen förklarar i sin undersökning av författandets drivkrafter: ”När man försöker skriva poesi kan processen ofta börja i en meditation över språket. Och just denna koncentration över i sig själv tomma ord och deras kombination kan hämta fram de minnen som är så viktiga.” Genom att yttra orden på nytt anlägger Österlund ett slags fenomenologiskt perspektiv på världen och jaget, och framför allt på åtskillnaden dem emellan. Var slutar min kropp och var börjar min omgivning?

Ibland utgörs skillnaden av en preposition som bara består av en enda bokstav: ”Det var snö / Jag var inte snö / Jag var i snö.”

Liksom hos Christensen används språket till en början för att benämna och ordna och här skapas kategorierna framför allt med hjälp av negationer. Antingen är jaget något eller så är det inte, antingen blir ordet snö eller så blir det inte. Men efter ett tag blir världen alltmer diversifierad. Efter benämnandet kommer åtskiljandet och när Österlunds diktjag fått grepp om vad världen består av kan det plötsligt uppstå underavdelningar: ”Snön var fortfarande vit / Men det var inte samma vita”.

Det är som om de olika träslagen i trähuset med träinredningen plötsligt skulle träda fram som körsbär, ek och mahogny och röra till det till synes enkla. Och efter åtskiljandet kommer sammanblandningen, stadiet då regressionens effekter omintetgjorts och världen återigen blivit för komplext för jaget att överblicka: ”Jag kunde inte längre se om snön var vit”.

Ordet och Färgerna levererar inga oneliners, utan arbetar med en konstant förskjutning.

Det är ett projekt som kräver att läsaren är beredd att stanna kvar länge i poesin. Ibland skapar det repetitiva – som bidrar med en enorm suggestionskraft – också en viss tröghet. Samma upprepningar och omtagningar som naglar fast mig i dikten slungar mig ut ur den, när ett ord återkommit så många gånger att jag inte längre kan se vad det betyder. Regressionen är så långsam och ingående att den gör ont att befinna sig i.

Jag tycker mycket om att utsättas för det våldet. Att verkligen skölja munnen ren från språk är ett hårt arbete, både för den som skriver och för den som läser.

FAKTA

POESI

» Ordet och Färgerna

Helena Österlund

Albert Bonniers förlag

Athena Farrokhzad

ARTIKELN HANDLAR OM