ÅSIKT

Eländet i Genève

Henning Mankell om att bli sponsrad av Lundin Oil

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: krister hansson
Henning Mankell är en av hundratals svenska författare vars verk presenteras på litteraturmässan i Genève.

För många år sen fick jag ett brev från en kassaskåpsfabrikant. Det var ett långt brev. Vänligt. Han undrade om jag kunde tänka mig att skriva in hans bästa kassaskåp i någon av mina böcker. Gärna på så vis att det visade att ingen kunde bryta sig in i skåpet. Då ville han gärna ge mig ett kassaskåp gratis som ersättning. Produktplacering, alltså. Vilket också är sponsring. Naturligtvis sa jag nej.

En del år senare hörde jag berättas om Malmö Stadsteater. Clas Sylwander var chef där då. Vid ett tillfälle kördes en Saab in på scenen. Produktplacerad i föreställningen. Det blev bråk. Många protesterade.

Men dom som redan då hade gångsyn om vart den svenska kulturpolitiken var på väg förvånades knappast. 1974 års kulturpolitik har det pratats mycket om. När den tillkom och nu när den har skrotats. Ut med vatten och barn i samma svep. Den kulturpolitiken bars upp av en idé om rättvis fördelning och generösa villkor för konstnärer. Vilket givetvis var bra. Men samtidigt var det naivt. På samma sätt som ATP-systemet, kan man säga. Det byggde på en omöjlig dröm; att den ekonomiska tillväxten skulle tillåtas det träd inte tillåts; att växa upp i himlen. Alltså finns i dag ingen ATP för framtiden. Kulturpolitiken från 1974 år skrotad. Nu pratas om portföljer med regionala konstsubsidier. Vilket onekligen får en att tänka på aktieportföljer. Fast i kulturportföljerna finns rätt knappa medel.

Allt det jag nu skriver har med det senaste eländet, litteraturmässan i Genève att göra. Den som bland annat sponsras av Lundin Oil, som sysslar med minst sagt tveksamma saker i Sudan. (Trots att Sveriges utrikesminister Bildt satt i styrelsen i en period. Men det var förstås en tom garanti.)

Jag är inte naiv. Sponsring kommer vi inte bort från, hur illa vi än tycker om det. Var och en får dra sina egna slutsatser utifrån sina egna omständigheter. Eller så får vi mobilisera oss författarfackligt till aktioner som kan tvinga fram olika beslut.

Det som nu retar mig med det som sker i Genève är att jag ingenting fått veta. Hade jag varit tillfrågad om att åka dit hade jag givetvis undersökt saken noga; vilka som finansierar, vad jag ska göra och i vilket sammanhang. Då hade jag omedelbart i detta Genèvesammanhang tackat nej. Och föreslagit en del andra att göra samma sak. Men så värst mycket mer tror jag faktiskt i dag inte är möjligt. Pengarna måste ju komma nånstans ifrån.

Antingen agerar vi enskilt eller slår vi oss samman. Men vi ska inte glömma att denne konstnärens ekonomiska förutsättning inte är lik den andres. Jag är i en situation att jag kan säga nej till precis allt som inte passar mig. Men det är jag; för en annan gäller nåt annat. Dock är det illa att ingenting veta. Jag vill alltså inte att Lundin Oil på något sätt ska förknippas med mitt namn och mitt författarskap. Åtminstone det kan sägas högt.

Henning Mankell