ÅSIKT

Arge poeten

Andres Lokko träffar den brittiske punkikonen Mark E Smith

Foto: wikipedia
Mark E Smith med The Fall i Hamburg 1984. I måndags släppte det legendariska bandet nya albumet ”Your future Our clutter”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: getty images
i rullstol I höstas ­turnerade Mark E Smith (född 1957) i rullstol eftersom han skadat höften. Ofta brydde han sig inte om att ­rulla in på scen utan sjöng från omklädningsrummet.

På radion, som står på lite för lågt i vardagsrummet, hör jag en röst på BBC:s nyheter säga något om ” Alan Sillitoe”, ”82 years old” och jag förstår att en av den brittiska diskbänksrealismens alla argaste män har gått ur tiden.

Jag har i det ögonblicket just skrivit den inledande meningen till den här artikeln. Jag stryker den och ersätter med den du just har läst.

För där Sillitoe blev världsberömd som ilsken ung observatör av arbetarklassens vardag i 1950-talets Nottingham har Mark E Smith – E:et står för Edward – utgjort hans surrealistiskt konsekventa arvtagare sedan han 1977 döpte sitt band till The Fall efter Albert Camus roman.

Skillnaden är bara den att Mark E Smith valde musiken som plattform för sina texter från en nordengelskt grå verklighet som har förändrats väldigt lite sedan Sillitoe skrev Saturday night and Sunday morning.

Och dagen efter att Sillitoe tagit sitt sista andetag ger Mark E Smith – Manchesters pubars sarkastiske hovpoet och de nedläggningshotade bingohallarnas belästa skyddshelgon från Bury – ut sin 28:e diktsamling, i form av albumet Your future Our clutter.

Med The Fall tonsätter han det avindustrialiserade Lancashire och eftermiddagar av kedjerökande på The Grey Mare med en fnysande ilska och sig själv som gruppens enda outbytbara medlem.

När jag träffade Smith för några år sedan ställde han sig upp mitt under intervjun och vrålade ”Knut Hamsun died of cancer in Sweden! Knut Hamsun died of cancer in Sweden!”. Väldigt högt och väldigt många gånger i en i övrigt knäpptyst och stel hotellbar i Holland Park.

I mina ögon och öron var det som att få uppleva en privat konsert med The Fall eller en spontan poesiuppläsning av en brittisk nationalskatt.

Jag träffar honom igen inför Your future Our clutter. I exakt samma hotellbar, samma tid på dygnet.

Mark E Smith frågar artigt vad jag vill dricka. Själv har han redan en whiskey i ena handen och en öl i den andra. Sedan ber han mig vänligt – på väldigt karakteristiskt entonig och småberusad Manchestermål – vänta medan han går och lägger sig ett tag.

Han haltar i väg mot hissen. Nittio minuter senare haltar han tillbaka.

För ett år sedan bröt Smith ena höftleden och texterna till The Falls nya album är skrivna medan han satt i rullstol. Från den genomförde han också en turné i höstas där han ofta inte brydde sig om att rulla in på scenen utan satt kvar i omklädningsrummet och sjöng därifrån.

Han går fortfarande på, som han säger, ”Tysklands starkaste smärtstillande”.

Varje rad i en Smith-komposition och nästan allt han säger känns taget ur en ofullbordad beckettsk pjäs och hans motto för The Fall är unseen knowledge, unseen footage, unseen facts.

– Man får aldrig avslöja för mycket, låt den som lyssnar bilda en egen uppfattning om orden, säger han.

– Rock’n’roll är ju egentligen inte musik. Det är bara ett sätt att felbehandla instrument för att kunna uttrycka känslor.

På albumets magnum opus, den avslutande Weather report 2, läser Smith en fiktiv väderleksrapport om, bland mycket annat, kalkavlagringar.

– Jag uppskattar rigida brittiska situationer. Väderleksrapporter och fotbollsresultat är ju så tacksamma att vända ut och in på, förklarar han.

Men plötsligt ersätts ironin, ordlekarna och sarkasmerna av ord direkt från hjärtat och Weather report 2 utvecklas till den första uttalade text om kärlek Smith någonsin har skrivit.

Få saker i konsten når längre in än en helomvändning från någon som i 33 år har odlat en stenhård cynism och vid 53 års ålder låter sprickorna i fasaden glimta mot det som faktiskt är viktigast. Mark E Smith skruvar på sig.

– Ja, någonting har hänt. Jag var på sjukhus en stor del av förra året med min spruckna höftled. Men det bästa med en dålig höft är att ingen muckar med en när man haltar ner för gatan på väg till puben. Inte ens de hårdaste gängen i gathörnen i Bury vågar möta ens blick om man haltar.

Smith går till baren igen. För fjärde gången. Klockan är tre på eftermiddagen.

Han börjar bli mer svårdechiffrerad och väser helst bara ett ”eeeooooo” och något ”iiiioooo”, brister ut i skratt mitt i enstaka fraser och ordvitsiga flöden från anteckningsblocket han alltid bär med sig.

Varje mening har lika nära till geniala samtidsobservationer som till handskrivna vansinnesskrifter man kan se upptejpade på glasväggen i valfri busskur.

Den som någon gång på allvar gett sig in i The Falls labyrintartade buskage brukar aldrig riktigt kunna ta sig ur den och det är få i dag levande poeter – något han vägrar se sig själv som – vars verk har gett upphov till lika många avhandlingar och böcker som Smiths.

Jag står bredvid honom i avgaser och vårvind på hotellets parkeringsplats. Han tänder en cigarett och pekar mot rondellen en bit bort.

– Där ligger den enda indiska restaurangen utanför Bury som jag gillar, säger han.

Andres Lokko