ÅSIKT

Låt bli Virginia Woolf!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag är hopplöst upptagen av min underordning. Varje dag frossar jag i den som i en prinsesstårta, ägnar mig åt skamlösa undersökningar av vad patriarkatet och rasismen gör med min mörka lesbiska kropp. Det sprider sig till dikten, har allt med dikten att göra: jag skriver oupphörligen om queera subjektspositioner och vita språkspel. Ibland önskar jag att kunde skärpa mig lite. Sluta vara så partikulär och börja skapa stor konst, lite tidlöst betydande litteratur. Men det är en sjukdom, så fort jag sätter mig vid datorn kliar det i fingrarna, jag kan inte hjälpa det.

För några år sedan läste jag en mening av Maurice Merleau-Ponty: ”Att se, innebär det inte alltid att se någonstans ifrån?”. Kanske, tänkte jag, ser den tidlöst betydande litteraturen olika ut beroende på varifrån man tittar. Om man står på det straighta vita mansberget kan Ovidius och August Strindberg vara den mest hänförande utsikten. Men härifrån min andrefierade ankdamm skrivs den verkligt stora litteraturen av Adrienne Rich och Mahmoud Darwish, av Alejandro Leiva Wenger och Maja Lundgren. De som inte kan hålla fingrarna borta från partikularitetens syltburk, som dissekerar språket och världen underifrån och just därför lär mig allt om existens och estetik.

Att man måste lämna sina politiska erfarenheter bakom sig för att skriva böcker som överlever samtiden har jag hört många gånger. Utifrån rådande världsordning är det dessvärre en helt korrekt analys. Men när Malte Persson i Expressen (24 april) åberopar Virginia Woolf för att försvara detta är det svårt att svälja.

Hon som menade att alla erfarenheter kan bli litteratur. Hon som har betytt så mycket för alla oss som inte står på berget och tittar ner. Visserligen hävdade hon att det är fatalt för en skrivande person att tänka på sitt kön. Också hjältar kan ha fel. Men snarare än kroppslöshet förespråkade hon ett överskridande à la Orlando, ett ”man-womanly” eller ”woman-manly”.

Malte Persson, du kan få universalism och kanonisering, hela kungariket om du vill. Men Virginia Woolf simmar här med oss partikulära och skriver en litterär revolution av just sin underordning. Henne får du aldrig.

Athena Farrokhzad

ARTIKELN HANDLAR OM