ÅSIKT

En REKO början

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Elisabeth Ohlson Wallin.

INPASSET Konstbråket

”Att vara nyanserad är inte fegt” rubricerar Världskulturmuseet sin syn på konflikten med fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Sedan följer en ganska vag förklaring om dialoger och gråskalor, om att mötas, hbtq och religiösa. Vad som egentligen hänt är oklart: har man än en gång låtit företrädare för religiösa grupper stoppa för dem obehagliga bilder – eller har museet försökt ta ett helhetsgrepp där just Ohlson Wallins foton inte kan vara huvudnumret?

Det enda det går att ta ställning till är vad som lovats och inte lovats. Världskulturmuseet har delfinansierat projektet och har man skrivit kontrakt så är det brutet.

Detta debacle – som alldeles säkert inte är färdigdiskuterat – ligger helt i fas med presentationen av projektet REKO som gjordes i går. REKO rättvisemärker konstinstitutioner utifrån variabler som skrivna kontrakt, ersättning för konstnärers utlägg, utställningsersättning och annat. I Sverige finns endast sju godkända sådana institutioner (av 60 betygsatta) och siffrorna är nedslående: 1 av 4 konstnärer arbetar utan skriftliga avtal, drygt hälften får ingen utställningsersättning. Konstnärers villkor är dåliga. Det vet alla. Men när REKO nu rättvisemärker de som ändå sköter sig enligt avtal är det ett stort steg för en ny syn på dessa villkor. Nu finns det förebilder, det syns att det går att visa konst utan att utnyttja det faktum att konstbranschen är så hård att konstnärer tvingas sänka sina krav.

De sju godkända, såväl elefanter som Moderna och små ställen som Konsthall C, toppas av Göteborgs konsthall. Den som nyligen hotades av stängning. Nu borde kanske de göteborgska kulturpolitikerna äntligen förstå vilken guldklimp konsthallen är.

Elisabeth Ohlson Wallins projekt är hennes, oavsett finansiär. Men hennes möjligheter att påverka museets idéer om utställningens slutliga form är så gott som obefintliga. Och där någonstans är nästa steg för rättvisemärkningen. Producenten av konsten ska kunna ha en del inflytande på hur den presenteras – eftersom publiken är en del av verket. Det är inget orimligt krav.

ARTIKELN HANDLAR OM