ÅSIKT

Game over för Prince of Persia

Cecilia Trenter om Disneys försök att göra film av tv-spelet Prince of Persia

Foto: disney
Jake Gyllenhaal som prins Dastan i filmversionen av ”Prince of Persia” som hade svensk premiär i maj.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Avståndet mellan recensenter och bloggares åsikter om Prince of Persia: The Sands of Time (Mike Newell, 2010) är lika stort som öknen är bred. Tvisterna handlar mindre om filmens kvaliteter än om huruvida det är möjligt att recensera en film som bygger på ett tevespel utan att ta hänsyn till förlagan, plattformsspelet med samma namn.

Adaption är inte lätt. En film måste bedömas som en egen produkt, men en skicklig adaption förmår att återge förlagan och samtidigt vidareutveckla berättelsen. Varken tevespel eller fantasy reproducerar per automatik konservativa värderingar men i Prince of Persia anpassas tv-spelet för att stämma med Disneys begagnade orientalism.

I Prince of Persia fångas förlagans stämning som är ljusare än i spelets uppföljare. I spelet behöver inte prinsens storhet tillrättaläggas, han är en man med integritet. Men i filmen förvandlas han till en föräldralös Aladdin-wannabe, prins Dastan (Jake Gyllenhaal), som adopteras av den gode kungen. Som om inte de makalösa actionscenerna är nog för att övertyga om hans handlingskraft, upprepas i filmen ännu en gång idealet att hjältens dygder inte beror på börd utan på person och meriter. Den storslagna uppvisningen i orientalisk prakt och västerländsk action inleds när den äldre prinsen på farbroderns inrådan intar den heliga staden. Det visar sig vara förödande och det vet prinsessan Tamira (Gemma Arterton), den magiska dolkens väktarinna. I dolken finns nämligen tidens sand som onda makter är ute efter och därför måste dolken återbördas till gudarna. När det är som mörkast aktiverar Dastan tidsresan och gör invasionen och filmens äventyr ogjort. Handlingen är tillbaka på start och spelaren/prins Dastan kan med facit i handen döda förrädaren utan omsvep.

Prince of Persia är en crossover mellan tidigare Disneyfilmer och tevespelens logik. I spelen styr spelarens karaktär genom val och frånval över berättelsens utveckling. Karaktärerna på vägen är non-playable characters (NPC) vars ageranden och öden är avhängiga av spelarens handlingar. De handlar i relation till spelaren och berättelsen. Spelaren vet inte alltid om NPC-figurer är vänner eller fiender. Så inte heller i filmen. Prinsessan är först fientlig men blir senare prinsens älskade. Farbrodern Nizam (Ben Kingsley), som prinsen länge tror är god, visar sig vara förrädare.

Disneys konservativa karaktärer förstärks av ett överdrivet bruk av NPC i filmen. Det orientalistiska draget från occidentens förståelse av Tusen och en natt vidareförs via Jasmine i Aladdin (1992) till Tamira. Den svekfulla brodern i Lejonkungen (1994) reproduceras i farbrodern.

I Tomb Raider (Simon West, 2001) som också är en speladaption, är historien fritt återberättad för att anpassas till filmmediet. Lara Croft kan till exempel inte ändra tiden för att rädda sin döda pappa alla magiska reliker till trots. Sådana begränsningar känner inte Prince of Persia. Prinsen, som är spelaren och som vi förväntas identifiera oss med, tror inte på ödet utan på förnuft och handling.

I jakten på den perfekta historien om Dastan som det manliga, rationella och västerländska idealet i kontrast till den ödestroende och av mystik mättade prinsessan, offrar Disney berättelsens trovärdighet, och adaptionsproblemen blir tydliga. NPC fungerar i spel, i synnerhet i kampscener på både film och spel som till exempel Disneys Pirates of the Carribean-serien som förmår balansera saga och klichéer. Men det borde finnas gränser för hur passiva karaktärerna kan framställas. I stället för att bländas av hjältens framfart förundras betraktaren över prinsessans dumhet.

För varför aktiverar inte NPC-Tamira, som ju från start är den enda som känner till magin, tidsresan redan när perserna äntrar muren i filmens början för att i lugn och ro lämna dolken till gudarna när hon inser att loppet är kört? Svaret är enkelt, då hade det inte blivit en klassisk Disneysaga. Vi hade fått nöja oss med spelen och jag hade varit ganska nöjd med det.

Cecilia Trenter

Lektor i historia vid Linnéuniversitetet