ÅSIKT

Konsten att dö

Kristofer Folkhammar blir fascinerad av harakiri-författaren Yukio Mishima

Yukio Mishima (pseudonym för ­Kimitake Hiraoka) försöker förgäves uppvigla soldater att göra uppror mot demokratin 1970. Strax efteråt begick författaren och kuppledaren Mishima rituellt självmord.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om jag skulle sammanfatta den japanska författaren Yukio Mishimas (1925–1970) litterära projekt i en enda mening skulle det bli: Ära är lydnad och att vara lydig är att skära sig själv i magen.

Mishimas verk tematiserar makt, underkastelse och ärbarhet. Ofta med erotiska förtecken. I romanen Demaskerad (1949) ejakulerar ynglingen för första gången då han ser en bild på den fjättrade och av pilar genomborrade Sankt Sebastian. Pjäsen Markisinnan de Sade (1965), handlar om den trogna hustrun som år ut och år in väntar på att hennes man, den ökände markisen, som utsatt henne för oräkneliga svek och kränkningar, ska släppas fri. När han väl knackar på dörren efter den långa ovissheten låter hon hälsa att hon aldrig mer vill se honom.

I Den gyllene paviljongens tempel (1956), som nu kommer i svensk nyutgåva, är makten en stum men totalt intagande kontrapunkt. Här leder en byggnads skönhet en ung man mot ett psykiskt sammanbrott. Det är en mäktig roman, en sorts ”Döden i Kyoto”; vaksam i stället för febrig inför galenskapen.

Mishima var en internationellt uppburen författare i sin samtid och nämndes flera gånger i nobelprissammanhang, men för eftervärlden är han mest känd för sitt spektakulära självmord 1970. Efter en misslyckad statskupp – där han tillsammans med några kadetter ur sin privata armé ville återinföra kejsaren som högsta maktinstans i landet – stötte han en dolk i magen på sig själv och utförde den uråldriga samurajriten seppuku.

I Sol och stål (1968), ett slags antilitterärt manifest som förebådar självmordet, argumenterar Mishima för ett kroppens språk, präglat av handlingskraft och styrka, överlägset de förljugna ”termiter” som kallas ord. Det är en maskulint kodad perfektion och handlingskraft som Mishima börjar värdera högre än skrivandet – militärisk, patriotisk.

Under de sista femton åren av sitt liv ägnade han sig åt bodybuilding. Från åren före självmordet finns makalösa bilder på den muskulösa exhibitionisten Mishima: Poserande som sin ungdoms åtråobjekt Sankt Sebastian. Som lättklädd, läderläcker mc-knutte. Med samurajsvärd i snö, endast iklädd ett par vita minikallingar. Den handlingskraft han dyrkade kräver också valet att dö för egen hand, för att inte perfektionen – den vältränade kroppen – ska hemfalla åt fulhet och ålderdom.

Man kan tänka att om Mishima varit lika konsekvent som sina romankaraktärer skulle Sol och stål aldrig blivit skriven. Eller som Jonas Ellerström klokt påpekar i efterordet till den svenska utgåvan (ellerströms 2004): ”I sin heroisering av döden och sitt förakt för litteraturen ser inte Mishima att texten faller in i samma romantiska estetik som han påstår sig avfärda”.

Den gyllene paviljongens tempel kommer före Sol och stål, i tiden och i tanken. Här skildras ett tillstånd där den egna kroppen är främmande och svår att kontrollera, helt motsatt den stolta handlingskraften i den patriotiska stålskriften. Och liksom det fanns en verklig Mishima fanns och finns den gyllene paviljongen i verklighetens Kyoto. Den brändes ner 1950 av en labil zennovis, men byggdes upp på nytt. Mishima rekonstruerade sin huvudperson, den plågade sabotören Mizoguchi, utifrån rättegångshandlingar.

Mizoguchi är utstött och mobbad på grund av sin fulhet och sin stamning, vilken på klassisk mishimavis inte bara förekommer som ett talfel, utan fixeras till ett grundläggande, hämmande karaktärsdrag: ”Då handling krävdes, var jag alltid upptagen av ord, ty ord gick ur min mun med sådan svårighet att jag var helt inriktad på dem och glömde allt om handling.”

Hans relation till omvärlden, liksom till den egna kroppen, är innesluten i en tragisk, fumlig stumhet. Det som bryter isoleringen är lögner, svek, våld, att trampa på en prostituerads gravida mage. Och den påföljande – skamdrivna snarare än moraldrivna – rädslan att bli ställd till svars.

Tystnaden hos romanens verkliga antagonist, templet, gör boken lika monumental för läsaren som byggnaden är för den unge zennovisen.

”Min kärlek till templet var helt rotad i min egen fulhet” säger Mizoguchi. Jag byter ut ”templet” mot ”litteraturen” och reflekterar över det underordnade draget som finns i all läsning. Ett stycke helig glans, en stum makt, som ger ifrån sig det som dess betraktare tillskriver den. Njutning, skönhet, ondska. Det är aldrig säkert att man kan hantera den utväxlingen på ett uppbyggligt sätt.

Berättad genom ett lika tragiskt som skärpt medvetande (som Joyce Carol Oates i sin dagbok kallar ”reptilartat”) blir skildringen av Mizoguchis lidande och lidelser en nervig tryckkammare. Det är som om han inte står ut med det avstånd, den ovisshet, som är förutsättningen för att åtrå något.

Eller bör begäret förstås annorlunda i en zen-buddhistisk kontext? Är det kontrollerande som vetter mot imploderande extas det enda möjliga? I sin lika maniska som meditativa kamp mot skönheten försöker Mizoguchi gripa om sin existens, genom att växelvis underordna sig, identifiera sig med och slutligen hata det vackra templet.

Efter dådet klarar sig Mizoguchi oskadd frånsett några brännblåsor. Men det står klart att det är en del av sig själv han just utplånat.

Att läsa Mishima är att möta ett fundamentalismens rättfärdigande. I hans författarskap blottas och förvrids saker genom att fullföljas till dess yttersta konsekvenser. Zen-buddhistiska idéer blir, dragna till sin spets, militaristisk fascism. Homoerotik blir narcissistisk, totalitär kroppsdyrkan, där ”den korrekta och vackra formen besegrar den fula och felaktiga”. Rationaliteten gränsar alltid till besatthet och kompromisser sker bokstavligen endast över döda kroppar.

Hans fiktiva världar tycks rättfärdiga och sympatisera med en ordning där äran är överordnad människovärdet. I Sjömannen som föll i onåd hos havet från 1963 ger texten på något vis den hatiske, självgoda tonåringen rätt när han tar livet av sin styvfar, den svekfulle sjömannen, som överger sin heroiska plikt mot havet för att bli en varm och förlåtande familjefar på land. Bokens slutrad, efter att den fallne smakat på det förgiftade téet, lyder: Äran är en bitter brygd.

Det är lätt hänt att vilja rädda denna obehagliga författare till det tryggt humanistiska genom att framhäva honom som stilistiskt geni, att låta hans språkkonst överskugga hans kusliga värderingar.

Jag tänker tvärtom att det är just det perversa, det etiskt problematiska, den obönhörliga strängheten i berättelserna som gör denna prosa, på en gång stram och nästan gotiskt ornamenterad, så monstruöst kraftfull. Den får mig att undra, sörja: Vad är godhet? Vad är ordning? Vad är att begära? Att begära män? De är ändlöst fascinerande, Mishimas onda tankar som börjar med förnuft och slutar med döden.

Kristofer Folkhammar

FAKTA

PROSA

Den gyllene paviljongens tempel

Yukio Mishima

Övers. Torsten Blomkvist

Lind & Co

ARTIKELN HANDLAR OM