ÅSIKT

Döden och demokratin

Carsten Jensen om Afghanistankrigets nio dogmer

Foto: ap
Hittills har många danska soldater mist livet i Afghanistan – den senaste i helgen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I åtta år har vi varit i krig i Afghanistan, och de senaste två åren har varit blodiga. Kriget har kostat 31 danska soldater livet och allvarligt invalidiserat över hundra. Ändå talar vi nästan inte om det.

Är kriget i Afghanistan ett obekvämt krig, och är det därför vi inte vill ta ställning till det, i annan form än opinionsundersökningarnas anonyma, till intet förpliktande handuppräckning?

Är det så, att det mesta som sägs och skrivs om kriget inte har ambitionen att göra oss medvetna om kriget, utan i stället förhindra att dess brutala verklighet kolliderar med vår danska självbild?

Och om det förhåller sig så, vilka dogmer är det i så fall som styr vår uppfattning om kriget?

Den viktigaste dogmen när det gäller vår uppfattning om kriget i Afghanistan bottnar i vår historia. I 150 år har vi inte varit i krig, och vi har kompenserat för vår känsla av militär underlägsenhet med en motsvarande känsla av moralisk överlägsenhet. Vi är egentligen inte svaga. Vi är bara goda, och därför ger vi oss inte hän åt krigiskt poserande och stora kanoner. Det är inte i vapenförråden, som en nations storhet kan beskådas, det är i folkets hjärtan, och det är som representanter för denna illusoriska självuppfattning som våra pojkar befinner sig i Afghanistan. Innanför uniformerna är de pacifister och skjuter endast i nödvärn. De är där i första hand för att hjälpa. De är öppna, vänliga, tillmötesgående, förstående, känsliga, toleranta, kort sagt en inkarnation av alla danska dygder, som här är koncentrerade under en och samma stålhjälm. Våra pojkar är dessutom allesamman förkämpar för kvinnofrigörelse och älskar barn. Denna uppfattning får under inga omständigheter sättas ifråga, då det skulle kränka såväl soldaternas som nationens självbild.

Den andra dogmen hänger tätt samman med den första. Soldaterna vet alltid bäst. Journalisterna är oftast bara utsända i en vecka åt gången, högst fjorton dagar. Soldaterna är där i sex månader och har förberett sig grundligt i månader i förväg. Därför, om en journalist känner skepsis inför soldatens uttalanden eller till och med konstaterar motsägelser mellan det han hör berättas och det hans ögon berättar för honom, är det soldaten, som har rätt. Soldaten befinner sig konstant i farozonen och står för sina ord med sitt liv. Att soldaten alltid vet bäst är den naturliga konklusionen.

Den tredje dogmen är också den starkt knuten till dansk självförståelse. När det gäller Nato-styrkornas krigföring i Afghanistan är danska trupper det stora undantaget, i den meningen att ingen kritik av krigföringen kan ha dem som adressat.

Det händer att brittiska och amerikanska officerare tecknar en mycket mörk bild av situationen i Afghanistan och riktar hård kritik mot de utländska styrkornas insats. Ingen dansk officer eller soldat, ingen försvars- eller utrikesminister känner sig träffad av den kritiken, och ingen dansk journalist konfronterar dem med den. I det område som danskarna ansvarar för är talibanerna alltid trängda, på knä, på flykt, nära att slutgiltigt kapitulera, medan de danska pojkarna backas upp av en entusiastisk lokalbefolkning. Varje antydan, om att det skulle förhålla sig annorlunda, är tabu.

Hösten 2009 riktade den nyutnämnde överbefälhavaren för Nato-styrkorna i Afghanistan, den amerikanske generalen Stanley McCrystal, en förintande kritik mot den dittillsvarande krigsinsatsen. Han pekade på hur Natostyrkorna bröt mot alla de regler som gäller när en professionell armé ska bekämpa ett folkligt uppror. Nato-styrkorna hade ingen egentlig kontakt med befolkningen, som därför inte kände att de främmande soldaterna var på deras sida eller kämpade för något mål som de kunde identifiera sig med. Soldaterna måste leva med befolkningen, dela dess villkor, ta sig ur de bepansrade fordonen och framför allt upphöra med de ständiga angreppen från luften.

Men McCrystals kritik gav inte upphov vare sig till självrannsakan eller kritiska frågor i den danska debatten. Alla, från försvarsministern till pressen, förteg, till synes självbelåtet, hela saken.

Den fjärde dogmen, som präglar vår uppfattning är att Afghanistan varken äger någon historia eller kultur. Detta är självklart en polemisk formulering, men den bottnar i det enkla faktum att det man väljer att vara ovetande om på sätt och vis inte finns.

Det dör inga människor i Afghanistan. Detta är den femte dogmen.

Hur många människor, som de danska styrkorna slår ihjäl, vet vi inte, dels på grund av att talibanerna alltid för bort sina döda, och det därför att svårt att klargöra antalet, dels för att truppen aldrig skulle drömma om att berätta det.

Ett någorlunda rimligt antagande är att varje ny grupp soldater, som sänds till Afghanistan i sex månader, dödar mellan 50 och 100 talibaner och lokala bönder. Därtill kommer ett mindre antal kvinnor och barn. Räknar man lite på storleken på afghanska familjer och de lokala klanförhållandena, betyder det förmodligen, att talibanerna varje år kan räkna med någonstans mellan 500 och 1000 nya, starkt motiverade rekryter, som tar geväret i hand för att de har dödade familjemedlemmar att hämnas. Och så kan det fortgå, soldat efter soldat, år efter år i ett utsiktslöst evighetskrig. Det är detta, som av försvarsministern och den danska pressen, beskrivs som att ”det går framåt i Afghanistan”.

Talibanerna är bara mördare. Så lyder den sjätte dogmen.

Det finns bara ett skäl till talibanernas krig mot oss: talibanerna är besatta av mordiska impulser. De dödar, därför att de är mördare. Eller i en lite mer politisk version: de är besatta av fanatism. Sådana är islamska fundamentalister: likgiltiga inför såväl sina egna som andras liv. I vart fall ligger deras eventuella motiv bortom vår horisont, och varje försök att tillerkänna dem begripliga grunder för sina handlingar, är en förnekelse av det uppenbara: De är inte människor som vi, och det är därför legitimt, kanske till och med en moralisk plikt, att döda dem.

Är det bara för att det i Afghanistans krigshärjade provinser är livsfarligt att befinna sig någon annan stans än i ett bepansrat fordon, som vi aldrig får några rapporter om kriget sett från lokalbefolkningens perspektiv? Är det inte också för att deras levnadsvillkor och tankar helt enkelt inte intresserar oss och att vi genom att stämpla talibanerna som ondskans agenter tror att vi redan vet allt som vi behöver veta?

Den sjunde dogmen lyder så här: Vi är här för att skapa demokrati, och Afghanistans största problem är korruptionen.

här lyder tankegången: Om bara afghanska ämbetsmän kunde låta bli att ta emot mutor och Karzai kunde hålla sina fingrar borta från rösträkningen när det är val, så skulle det vara i hamn, och en demokrati efter dansk förebild skulle vara född mitt i Centralasien.

Korruption är ett problem endast där det rent faktiskt existerar en lag, som alla är tvungna att följa. I Afghanistan existerar det emellertid ingen central statsmakt, som med hjälp av polis och armé kan garantera att landets lagar respekteras. I stället existerar runt 2 700 miliser, som med över 180 000 beväpnade män åtlyder ungefär lika många olika krigsherrar. I denna situation, där godtycket härskar, är det absurt att tala om korruption. Det finns helt enkelt ingen centralmakt, eller ens något system av allmänt gällande lagar, som kan överträdas. Så länge krigsherrarna har sina egna privata arméer är det konstitutionellt omöjligt för Karzai att bygga upp en fungerande statsapparat.

Om vi inte skjuter dem där, så kommer de hit, lyder den åttonde dogmen. Påståendet dyker upp när alla andra argument för kriget har kommit på skam, och vi inte längre kan tro på godnattsagor om kvinnofrigörelse och demokrati. Det handlar om att skydda oss själva. Det man säger är, att kriget i Afghanistan ger en legal möjlighet att skjuta på muslimer och hålla beståndet av kamelknullare, dadelplockare och klitorisskärare samt incestuösa fäder, bröder och farbröder nere på en passande nivå. Vi är helt enkelt där för att slå ihjäl.

Se på de fem dödade talibanerna i en bergsklyfta i Helman, utslitna, magra bönder, som med stor säkerhet också är analfabeter. De skulle inte ens kunna finna Europa på en världskarta, om man bad dem. Att de en dag skulle stå på Nörreport station med en ryggsäck full med dynamit är lika sannolikt som att det ut ur deras döda kroppar ska växa vingar som skulle bära dem direkt upp till Paradiset.

OK, men bilbomben på Times Square i New York då? Faisal Shahzad, som bombmannen heter, fick inte utbildning i ett träningsläger i Afghanistan. Det var i ett träningsläger i Pakistan som han lärde sig sin fumliga fingerfärdighet med explosionsmedel. Men det var inte där han fanns sin motivation. Han var en välanpassad medlem av den amerikanska medelklassen, som plötsligt föll i tankar framför teven, när han såg hur hans trosfränder blev behandlade i ett krig långt borta.

Den bombman som kanske en dag står på Nörreport station, är inte en afghansk analfabet och bonde, som i mörkret på en underjordisk perrong avslutar sin långa resa tvärs över två kontinenter. Han kommer i stället att vara född i Danmark och uppvuxen i en av Köpenhamns förorter, Glostrup, Husum eller Nörrebro. Han är en ung man, som plötsligt har fallit i tankar framför ett nyhetsinslag på teve. Ska vi också bomba Glostrup, Husum och Nörrebro?

Här är den mänskligt sett svåraste frågan av alla, som vi därför helt enkelt inte vågar ställa: om vi drar oss ut ur Afghanistan, betyder inte det då, att de soldater som redan mist livet, dog förgäves? Det är Afghanistankrigets nionde dogm, det absoluta tabut.

Frågan ställs emellanåt av de drabbades anhöriga. Andra gånger ställs den å deras vägnar, utan att de själva har fått komma till tals. Jag vill inte hävda, att människor, som frivilligt väljer soldatgärningen, måste vara klara över, att döden är en risk i arbetet. Jag tänker inte heller fråga för exakt vilka av de många skiftande mål i Afghanistan, som vi har strävat efter, som soldaterna är döda: kvinnornas frigörelse, demokratin eller bara de något mer svävande begreppen stabilitet eller säkerhet. Jag tänker heller inte hävda att döden aldrig kan vara meningslös, bara man dör för något man tror på, för det förefaller mig inte endast vara ett undvikande svar, utan också en billig tröst.

Men jag vill dock säga att frågan, om huruvida soldaternas död är meningslös eller ej för oss mot en rad tabun för hela diskussionen om kriget, som är oacceptabla i en demokrati. Om vi anser att varje tal om ett tillbakadragande är ett hån mot de döda och deras stora offer, betyder det, att alla krig måste föras fram till den slutgiltiga segern eller det fullständiga nederlaget. Konfronterat med det absoluta, som döden är, verkar alla kompromisser både tarvliga och oacceptabla.

Så kan vi inte tänka. De drabbade själva riskerar med denna argumentation att åsamka andra samma förlust som de själva har lidit, när nya soldater är tvungna att dö i ett krig med tvivelaktiga mål, som det inte får ställas frågor kring, för att de dödas minne inte får kränkas. De döda kan inte användas som argument för kriget. Så enkelt och så hårt är det.

Det är inte de berördas sorg eller förlust som ska styra de beslut som vi till slut måste fatta. Men de ödesmättade val som ett krig medför får inte heller tas med slutna ögon, på svaga och manipulerade grunder.

Det är här danska mediers stora, fortsatt ouppfyllda förpliktelse ligger.

Carsten Jensen

Övers från danskan: Joar Tiberg

Artikeln publicerades ursprungligen i Politiken

ARTIKELN HANDLAR OM