ÅSIKT

Arbetsseger i aulan

Foto: mats bäcker
Michael Weinius och Emma Wetter i universitetsaulan i Uppsala.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Verdis opera överlever Otello en storm med fulla segel, men en liten näsduk får honom på fall. Svartsjukan är mäktigare än havet, hatet starkare än kärleken och avunden människans värsta ovän. I Uppsala universitetsaula, byggd samma år som Verdis Otello hade premiär, 1887, har regissör Wilhelm Carlsson hållit sig till de mänskliga bristerna och litat till huvudpersonernas vokala förmågor. Kungliga Akademiska Kapellet sitter på podiet och nere på golvet hämnas Iago Otello genom att så ett frö av tvivel på Desdemonas kärlek till moren, medan kören gärna gör entré via publikgradängerna. Och vore det inte för de tre huvudrollsinnehavarna, hade denna uppsättning nog haltat betänkligt, låt vara att såväl orkester och kör, som solister, har att kämpa med en synnerligen motsträvig akustik.

Fredrik Zetterströms Iago har både kraft och närvaro, men kunde gärna lånat lite svärta av Johan Schinklers Lodovico. Emma Wetters imponerande sopran gör Desdemona till en ovanligt kraftfull kvinna, hennes bön i sista akten är vacker och samlad, men hade kunnat bli mer hjärtslitande av en mer lyrisk röst. Michael Weinius gör titelrollen med ära, här finns en kraft som aldrig verkar ta slut och tenoren präglas av samma metall som det smidda svärd han först tänker döda Desdemona med. Det är Weinius och Wetter som står för den musikaliska stormen i dramat, medan orkestern i sina bästa stunder ror hem en arbetsseger.

Otello ges två gånger till, på fredag och söndag.

Claes Wahlin