ÅSIKT

En (S)leazy thriller

Åsa Linderborg: "Rörmokaren saknar egentligen allt."

Foto: scanpix
Viggo Cavling (född 1969) är chefredaktör och vd på tidningen Resumé.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kan han så kan jag!

Det var nog ungefär vad Viggo Cavling, i likhet med många andra, tänkte när han läste Thomas Bodströms deckardebut för ett par år sen. Och så sätter han sig och skriver en egen bok, som inleds med att en justitieminister plåtas av en paparazzi när han bedrar sin fru i en statsrådsbil mitt i stan, mitt på dan, valåret 2006.

Det råder ingen tvekan om att justitieministern är Thomas Bodström, även om han heter nåt annat i boken. Lika lättidentifierade är en handfull andra toppolitiker. Får man verkligen göra så? Jo, för skönlitteraturen lyder under andra lagar än övriga tryckta ord. Och Cavling kan enkelt skylla på att han inspirerats av Bodströms egen romanhjälte, Mattias, en lika lojal sosse som otrogen äkta man. Frågan är snarare varför Bodström väcker såna känslor som han gör.

Viggo Cavling är chefredaktör för Resumé, en Bonnierägd pappers- och nättidning för reklam och media, som i första hand promotar Bonnierföretag. Det hindrar honom inte från att tala klarspråk om sin arbetsgivare, när det finns fog. Han bloggar frankt, smart och självironiskt, och visar att han inte är en klätterbaron av vanligt snitt. Jag förväntade mig därför något djärvt av Rörmokaren, men fick i stället den miljonte berättelsen om hur korrupt socialdemokratin är. Ingen genre odlar politikerföraktet så som den politiska thrillern – folkvalda har varken moral eller ideal och alltid nåt att dölja – men de senaste årens utveckling borde få författarna att rikta sökarljuset mot andra än det parti som inte längre är statsbärande.

Riktigt fantasifull är dock huvudpersonen, Mårten, en hitman med partibok. Hans uppgift är att inte sky några metoder för att ta reda på hemligheter om oppositionen, och förhindra att skadliga uppgifter om sossarna når pressen. Han är rörelsens egen hantverkare som får kloakvattnet att rinna genom samhällskroppen, betald av en hemlig fond som bär Ebbe Carlssons namn. Privat umgås han med en belånad greve som drar in honom i ekonomisk brottslighet, och en journalist som rotar på fel ställen.

Man förstår inte vad som driver Mårten, mer än en osmält barndomskärlek till Palme, men än mer ologisk är en bärande del av intrigen: På inrådan av partiets senior advisor (läs: Sverker Åström) säljer statsministern (läs: Göran Persson) ut Nor­dea till Wallenbergarna, för att finansiera ett vallöfte om en tandvårdsreform. Korporativismen är inget att orda om, men varför skulle sossarna göra en miljardaffär några veckor innan de riskerar lämna över till borgarna?

Rörmokaren saknar egentligen allt. Här finns varken stilistik eller gestaltning, bra idéer fumlas bort och de lösa delarna fogas aldrig ihop till en helhet – den är ungefär som Bodströms förstlingsverk – men den fångar ändå mitt intresse. Kanske för att den är lite sleazy, och trillar på utan att gå i stå. Överklassinteriörerna är bra, skildrade av någon som kan sorten. Upplösningen är oväntad och öppnar för en fortsättning. Jag kommer läsa den också.

FAKTA

PROSA

Rörmokaren

Viggo Cavling

Forum