ÅSIKT

President Obama – värre än Bush

Christopher Holmbäck om domen som ger presidenten rätt att tortera utlänningar

Foto: ap
Barack Obama stiger ombord på Air Force One.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ap
OSKYLDIG MISSHANDLADES Den kanadensiske dataingenjören Maher Arar kidnappades och torterades av USA, oskyldigt misstänkt för att vara terrorist. I stället för att be om ursäkt försvarade Barack Obama handlandet i domstol och vann.

Den 26 september 2002 är dataingenjören Maher Arar på väg hem till Kanada när han tillfångatas på flygplatsen JFK i New York. Han anklagas för att vara terrorist och USA flyger honom till Syrien. Där placeras han i tio månader tillsammans med råttor i en kall och mörk ”gravcell”: 180 centimeter lång, 210 centimeter hög och 90 centimeter bred. Han förhörs till en början 18 timmar om dagen. Arar blir slagen på handflator, höfter och nedre rygg med en tjock rivig metallkabel, medan knytnävar tar hand om ansikte, nacke och mage. Efter ett år står det klart att Maher Arar inte har något med al-Qaida att göra och han återsänds till Kanada.

Bushadministrationen stred mot att Arars fall utreddes eller att hans vittnesmål fick höras i en domstol. Kanada, som 2002 försåg USA med de falska uppgifter som låg till grund för Arars häktning, tillsatte en kommission som resulterade i att polischefen avgick; Maher Arar fick 80 miljoner kronor i skadestånd och en offentlig ursäkt från premiärministern. Så känner vi igen George W Bushs godtyckliga terrorkrig – det som Barack Obama gick till val på att stoppa.

Maher Arar stämde den amerikanska regeringen, men i november 2009 gick en domstol på Bushadministrationens linje – att domstolar inte ska lägga sig i ”statshemligheter” – vilket innebar att presidenten vann rätten att kidnappa människor och skicka dem till tortyr. Arar överklagade till högsta domstolen, och därmed blev Barack Obama tvungen att välja: be om ursäkt för Bushadministrationens övergrepp, eller fortsätta striden mot Arar.

Obama valde det senare, vann i rätten, och cementerade möjligheten att kidnappa människor och låta sina torterarpolare i Syrien, Egypten eller var helst han önskar utföra jobbet.

”Vi ska se framåt, inte bakåt,” sade Obama redan från början som förklaring till varför han inte utredde Bushregimens brott, än mindre ställde ansvariga inför rätta. Förvirrade anhängare spekulerade i att Obama ville gå försiktigt fram, inte uppröra republikanerna i onödan, att han först var tvungen att lösa den ekonomiska krisen.

Nu är gissningsleken över.

Barack Obama viker mattan över Bushregimens brott eftersom han för samma politik, och vill behålla de privilegier som Bushadministrationen tillskansade sig i tider av amerikansk paranoia, där ”nationell säkerhet” och ”statshemligheter” allt oftare tillåts trumfa rättssäkerhet och demokratisk kontroll.

Barack Obama har att förhålla sig till en delvis paranoid hemmaopinion och en bombglad och dåraktig Fox News-höger (Sarah Palin skyller BP:s oljespill på USA:s miljöaktivister, som med sina oresonliga krav tvingade fram djuphavsborrning). Men det går inte längre att se Obama som ett godhjärtat offer för inhemska maktstrukturer; den föreställningen döljer att Obama är ett artigare och lömskare ansikte på det eviga globala krig som igångsattes av hans företrädare.

När en person ämnar utföra attentat i USA svarar Obama, liksom Bush, med rallarsvingar. ”Kalsongbombaren” misstänks ha planerat sitt juldagsattentatsförsök i Jemen – alltså stoppar Obama, med hänvisning till ”det nuvarande säkerhetsläget”, frisläppandet från Guantánamo av 30 oskyldigförklarade jemeniter. Av de omkring 180 fångar som fortfarande är på Guantánamo har Obama förklarat att 48 av dem ska kvarhållas ”på obestämd framtid” och utan rättegång.

När mannen som försökte spränga en bilbomb på Times Square i New York misstänks ha tränats av pakistanska talibaner så kommer snart uppgifter från Washington Post om att USA:s militär intensifierar sina planer på hämndattacker i Pakistan ”utifall att en lyckad attack på amerikansk mark spåras till Pakistans stamområden”.

Obama fortsätter sin förelöpares kamp för rätten att dumpa kidnappade ”misstänkta terrorister” i fängelser utan att ge dem möjlighet till rättslig prövning. Högsta domstolen beslutade 2008 att ett sådant förfarande inte ska tillåtas i Guantánamo, men den 21 maj i år godkände en domstol Bush/Obamas förslag att i stället göra precis samma sak i Bagramfängelset i Afghanistan.

Obamaadministrationen slår sig för bröstet när de presenterar det nya Bagram. Fängelset är rent, ljust och fritt från den tortyr som ledde till att minst två fångar dog 2002. Samtidigt har journalister grävt fram vittnesmål från ett hemligt fängelse i Bagram, som fångarna kallar ”svarta hålet”. Där sitter enligt BBC:s nio vittnen misshandlade fångar på kalla golv i trånga fönsterlösa isoleringsceller under en lampa som aldrig släcks. Amerikanarna använder sig där av ökända Bush-metoder som att fotografera fångarna nakna, tvinga dem att se porrfilmer och vägra fångarna sömn innan deras huvuden täcks med säckar och de förs till förhör. ”Det var den svåraste tiden i mitt liv”, berättar Abdul Rashid, ett barn i högstadieåldern från Khostprovinsen i Afghanistan för Washington Post. ”Det hade varit bättre att bara döda mig”.

Den amerikanska militären förnekar existensen av det ”svarta hålet” men journalister har visat att fängelset drivs av USA:s hemlighetsfulla elitstyrkor JSOC, Joint Special Operations Command, som getts utökade resurser och befogenheter under Barack Obama. Sedan Obamas tillträde har JSOC:s ”engagemang” ökat från 60 länder till 75.

Obamaadministrationen ”pratar mycket mindre offentligt, men de agerar desto mer” säger en militär till Washington Post. ”De är villiga att bli aggressiva mycket snabbare”. Obamas elitstyrkor satsar mest på attacker i Somalia, Jemen och Pakistan.

Barack Obama fortsätter tillbakadragandet från ett söndertrasat Irak enligt den pakt som Bush slöt med Iraks regering, som kräver att Irak ska vara tomt på amerikanska trupper 2012. Men Obama planerar att lämna fem ”uthållig närvaro-baser” i Irak på obestämd framtid.

Det omöjliga projektet i Afghanistan har av Obama belönats med en tredubbling av soldater, och en motsvarande ökning av privata säkerhetsvakter, som ofta är beväpnade och utanför lagen.

Men det land som snabbast destabiliseras av Obama är Pakistan. Både militären och underrättelsetjänsten CIA – vars avrättningsprogram är helt bortom demokratisk kontroll – eskalerar sina obemannade flygattacker i Pakistan, något som FN:s sändebud för utomrättsliga avrättningar menar underminerar det internationella rättssystemet.

Pakistan fylls av allt fler amerikanska specialförband och legosoldater. USA pressar Pakistan att utföra attacker mot talibaner (och andra som råkar vara i närheten), samtidigt som Pakistan har täta kontakter med talibanerna och USA är tvungna att muta talibaner i både Afghanistan och Pakistan för att säkerställa sina transporter. Självmordsbombningarna i Pakistans städer ökar, attackerna mot amerikanska trupper likaså, och nu ska allt avgöras i USA:s och Natos sommar­attack mot Kandahar i Afghanistan.

Det är rörigt, och det känner USA förstås till när de ritar upp militära strategier, som kanske är fler än under Bushs sista år, men som marineras i samma föreställning: al-Qaida och dess allierade, vilka inte alltid är så lätta att urskilja, men låt oss kalla dem terrorister, måste dödas och bekämpas, var de än må befinna sig.

”Dagens beslut eliminerar mitt sista uns av hopp för USA:s rättssystem,” sade Maher Arar efter domen som gav Obama rätten att kidnappa och tortera utlänningar. ”Om inte det amerikanska folket står upp för rättvisan så kommer de snart att se deras surt förvärvade medborgerliga rättigheter tas ifrån också dem själva.”

FAKTA

Trappar upp kriget i Pakistan med trupper och obemannade flygattacker

Tredubblar antalet soldater i Afghanistan

Håller kvar oskyldiga i Guantánamo-fängelset som bestraffning

Kidnappar misstänkta terrorister som dumpas i fängelser utan rättslig prövning

Ger ökade resurser till USA:s hemliga elitstyrkor

Christopher Holmbäck

ARTIKELN HANDLAR OM