ÅSIKT

”Det luktade fränt av möglande tegel”

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I början av 90-talet hade citysaneringen (eller byførnyelsen som danskarna sa) ännu inte nått Köpenhamn. Min första lägenhet, en etta på Halmtorvet i arbetarstadsdelen Vesterbro, hade därför ungefär samma standard som en motsvarande lya i Stockholm på 60-talet.

Den luktade fränt av möglande tegel. På vintern blåste det iskallt från de otätade fönstren. Duschkabinen var ett arv från en prostituerad som bott där innan och den stod mitt i sovrummet och läckte, surrande som en gammal avfallskvarn.

När jag för ett par dagar sen läste Björn Elmbrants nyutkomna biografi om stockholmspolitikern Hjalmar Mehr, kom jag att tänka på Halmtorvet. Plötsligt kändes inte rivningen av Klarakvarteren i Stockholm som den brutalt irrationella åtgärd den i efterhand har framställts som. Utedass och kallvatten. Murkna fastigheter, fuskverk från 1800-talets byggboom. Vintrar som tillbringades huttrande över gasolelement eller vid kaminer.

Vem kommer ihåg hur det var i Klara? Inte jag. Men jag minns Köpenhamn och kanske var det ungefär samma sak – minus Pär Rådström och Nils Ferlin.

Vi köpenhamnare hade andra poeter. Michael Strunge som hoppade ut genom ett fönster och byns egen Gunnar Ekelöf, Søren Ulrik Thomsen, som om nätterna genomkorsade stadens geografi med fickorna fulla av dikter. ”Allmän amnesi gäller från centrum och utåt”, skrev han apropå citysaneringen. ”Hundra år och en sommars damm körs bort i skydd av mörkret. Sen körs mörkret bort. Den eviga dagen bryter fram som en evig agat.”

Hjalmar Mehr hyllade dagen, men det gjorde inte köpenhamnarna.

Det är därför jag hatar och älskar den staden.

Ulrika Kärnborg

ARTIKELN HANDLAR OM