ÅSIKT

Fotboll & intolerans

Samuel Edquist om läktarkulturens förmåga att ta oss tillbaka till apstadiet

Foto: AP/GERO BRELOER
SLUTTUTAT. Engelsk supporter som ersatt Rule Britannia med en vuvuzela – kanske förklaringen till att England åkte ur turneringen redan i åttondelsfinalen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP/HASSAN AMMAR

Vid stora mästerskap är det tacksamt att diskutera olika former av fotbollskultur: sångerna, ramsorna, det sociala spelet på läktarna. Men det är svårare nu, eftersom vi bara kommer att minnas en sak från Sydafrika: surret från den jävla tutan.

Debatten kring vuvuzelan känns redan gammal. Allt som kan sägas har sagts. Är det rasistiskt att kritisera vuvuzelan? Är tvärtom Sepp Blatter rasist när han försvarar den som en del av sydafrikansk musiktradition? Är det inte underbart att VM lyft massornas kulturnivå – nu kan de lättare uppskatta de monotona ljudväggarna hos Sunn O))) eller Glenn Branca! Och är det inte fint att hundratals akademiska studier nu påbörjas, om vuvuzelan som exempel på relationen mellan kommersiell och folklig kultur i den senkapitalistiska upplevelseekonomin?

Jag klagar inte över att alla de där utslätade fotbollslåtarna nu kommit helt i skymundan. De brukar hagla runt stora mästerskap, men de flesta glöms snart bort. Det kommer också att drabba Shakiras FIFA-sanktionerade Waka Waka – en bagatell som förenar latinopop med sydafrikanska musikelement. Texten är sedvanligt banal, och därigenom rätt svår att analysera. Men det går så klart att sätta fingret på individualismen: låten talar till dig som god soldat – men här är det en soldat som får göra lite som han vill.

Alla tittar på dig, du ska briljera på planen. Spelaren framför laget alltså.

Varje deltagande land med självaktning har förstås sina egna VM-låtar. De uttrycker vanligen någon sorts snällnationalism, alternativt att alla hör ihop och är syskon. Sydafrikas Stand as One betonar broderskap och enighet bland Sydafrikas olika nationaliteter. Fast textraden ”när vi blåser i vår vuvuzela” är kanske inget som förenar jordens folk.

Men bortom tuthelvetet och fotbollsmusikens plattityder finns mer angelägna frågor som kommit helt i bakvattnet. De officiella budskapen om glädje och gemenskap över nations- och kulturgränserna är mest en glassig fasad. VM är inte bara fotboll, det är också en reklampelare för multinationella företag. VM är också de människor som vräkts från sina bostäder, och de säkerhetsarbetare som avskedats för att de protesterat mot låga löner. Själva spelet då, är det så mycket förbrödring där? I dag möts Argentina och Tyskland i en repris på holmgången för fyra år sedan, och alla undrar när den första kicksparken kommer att utdelas.

I VM-låtarna och FIFA-parollerna finns heller inte de där mörkare delarna av fotbollskulturen, som vi supportrar lite till mans helst inte vill se. Det finns en kultur där det är okej att åka till en annan stad och skrika ”hora” till första bästa kvinna som inte är klädd i de egna färgerna. En kultur där det anses vara värre att klaga på halvrasistiska eller homofoba rop på läktaren, än att själv ropa dem. Man får ju inte vara någon jävla moralist eller nykterist, som riktar pekpinnar mot den som följer sitt lag i vått och torrt.

Ur rent intellektuell synvinkel är det svårt att säga så mycket positivt om fotboll. Jag ger inget för alla dessa ansträngda försök att likna spelet vid ”konst” eller ”schack”. Samtidigt som reptilhjärnan i mig älskar fotboll, kan jag inte undvika att hålla med Terry Eagleton, som konstaterar att fotbollen är vår tids opium för folket (The Guardian, 15

juni). Fotbollen löser alla inneboende motsättningar i samhället: där kan samarbete förenas med individualism, fysisk kraft med artisteri – och alla kan tillåtas vara experter. Avskaffa fotbollen, skriver Eagleton. Okej säger jag – men låt oss vänta tills Degerfors IF vunnit sitt första SM-guld.

Samuel Edquist