ÅSIKT

Våga kriga – och vinn!

Daniel Suhonen om hur Sahlin ska dra hem valet 2010

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: MARIA ÖSTLIN
mer rött Socialdemokraterna måste bli ett tydligt vänsteralternativ för att vinna den urbana arbetarklassens röster, menar Daniel Suhonen.

April i fjol. Jag står med farsan på hans balkong i Västertorp medan han röker sina Marlboro och jag dricker kaffet han kokat. Det är kyligt, men vi sitter kvar och tittar på trafiken på E4:an nedanför. Jag frågar honom var han tänkt demonstrera på första maj. Men han vill stanna hemma, och jag frågar förvånat varför.

– Jag orkar inte bli mobiliserad längre, säger han och andas ut ett stort moln rök genom näsan.

Är det arbetarklassens budskap valåret 2010? Hör socialdemokratin det?

Tittar man på opinionsmätningarna verkar det inte så. Socialdemokraterna ligger på 31 procent, klart under valresultatet 2006, som var det sämsta sen 1914, alltså innan allmän och lika rösträtt. I Stockholm har S bara 20 procent. Trots högerstyre, massarbetslöshet och systemskifte är det socialdemokratin man vänder sig ifrån. Det som borde varit skördetid förvandlas till missväxt.

Det finns de som gör detta till en ledarfråga: Mona. Andra förklarar det med sociologi: alla är medelklass nu. Eller att högeralliansen är så skicklig, trots att arbetslösheten stigit. Eller på media: allt är Henrik Brors fel. Få talar om det som är kärnan: politiken. Att socialdemokratin lider av en ideologisk kris som börjar och slutar i frågan om varför man finns och vilka man ska man företräda.

Under stora delar av 1900-talet såg partiet som sin uppgift att försvara människors livsvillkor: arbete och trygghet. I dag ligger socialdemokratin nere för räkning över hela Europa, eftersom man slutat klassmobilisera och bygga ut den offentliga sektorn. Magnus Marsdal kallar utvecklingen för ”en socialdemokrati utan egenskaper”.

Rörelsen mot mitten har inte varit framgångsrik. Man har till och med misslyckats med sin uttalade intention, att vinna medelklassen. Strategin att inte skrämma i väg någon med radikala reformförslag har demobiliserat hundratusentals traditionella s-väljare. Fortsätter utvecklingen sitter Reinfeldt kvar. Och Jimmie Åkesson blir riksdagsman.

Varje gång S förlorat val de senaste 20 åren har det skett när röstandelen för S i LO-grupperna gått ner under 60 procent (1991 och 2006). 2006 röstade endast 58 procent av LO-medlemmarna socialdemokratiskt. När man vunnit (1994, 1998 och 2002) har röstandelen överstigit 60 procent och ibland även 70.

Vilka är dessa medelklassmassor man säger sig vilja vinna – men tappar?

Hemligheten med socialdemokratins framgångar under 1900-talet var att den förenade människor med olika klasserfarenheter kring en gemensam idé om att bygga ett solidariskt samhälle. En strategi som bar långt in i medelklassen och fick tjänstemän och företagare att solidarisera sig neråt, tillsammans med arbetarklassen kring välfärdsprojektet. I dag räds partiet en medelklass man inte verkar veta vilka de är. Man har gått på det borgerliga pratet att vi alla är medelklass. Och man tror att medelklassen är en homogen grupp, när den i själva verket är stratifierad; några är ytterst välmående, medan andra proletariseras. Socialdemokratin kan inte vinna alla väljare, men man kan vinna tillräckligt många om man återinför klassdimensionen i politiken och lyckas knyta den till en reformpolitik som är betydelsebärande för breda folklager.

När samhället hårdnar är rädslan att falla ner som störst bland dem lite högre upp. Istället för att försöka muta välbeställda med bibehållna skattesänkningar borde socialdemokratin ta denna oro på allvar. Moderna skyddsnät med höga tak och ersättningsnivåer även för grupper som tjänar bra kostar pengar, men skulle återskapa de band mellan arbetarklass och tjänstemän som nu raseras. I den välsituerade medelklassen finns grupper som längtar efter en socialdemokrati som tillhandahåller både jämlikhet och ett fungerande samhälle; som slutar snåla sig ur sitt eget samhällsbygge. Denna grupp kan aldrig köpas, men i nedskärningslandet tvingas de placera sina ungar i friskolor och skaffa privata försäkringar.

Arbetarklassen finns. Förändrad när industrierna rationaliserar och tjänstesamhället breder ut sig. Men de som serverar våra latte är dagens nya proletariat. Likt i Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad växer i dag en urban arbetarklass fram som saknar bostäder och har osäkra anställningsvillkor. Dagens Henning och Lotten kör barnvagn, åker buss eller cyklar in från en förort, letar bostad och köar till överfulla dagis. Många är invandrare. Socialdemokratins överlevnadsfråga är att lyckas mobilisera denna urbana arbetarklass för ett nytt jämlikhetsprojekt. Arbetarklassen finns där, men osynliggörs på en alltmer segregerad arbets- och bostadsmarknad. Nu även i politiken. Varje gång Socialdemokraterna vänder sig till medelklassen sågar man av den gren man själv sitter på.

Vad är en rödgrön politik?

En fråga som bär frihetens rike inom sig skulle vara en sjätte lagstadgad semestervecka. Människor går på knäna idag.

Ett annat löfte vore att anställa 200 000 fler i en allt mer pressad offentlig sektor. Så ger vi arbetarklassen jobb, som är till gagn för alla medborgare som behöver social service. Cirka 90 procent av väljarna är positiva till att betala högre skatter om det går till en bättre äldreomsorg eller fler lärare. Höjda studiemedel och avgiftsfri lokal- och regionaltrafik har man råd att genomföra; det är både rött och grönt på samma gång och tydliggör skillnaden mot borgarna. Låt valrörelsen genomströmmas av utopiska energier från löften om kraftfulla sociala reformer!

Man måste också kommunicera bättre. Tomma slogans som ”Möjligheterna land” eller ”Tillväxt sedan 1889” blir platta på svenska. När borgerliga medier lyckas piska upp ett drev om fastighetsskatten så en majoritet av villaägarna tror att de kommer att drabbas fast det i verkligheten bara är 1,5 procent av fastighetsägarna som påverkas måste socialdemokraterna gå till benhård motoffensiv. Köp annonsplats om så krävs! Kriga och vinn!

73 dagar återstår till valet. Bara genom att markera att man är ett vänsteralternativ till högeralliansen kan de rödgröna få upp valdeltagandet. I Norge lyckades en nederlagstippad rödgrön allians under Jens Stoltenberg få majoritet både 2005 och 2009 genom att socialdemokraterna gick till vänster. Göran Persson lyckades bli omvald 1998 och 2002, men först efter att han utlovat vänsterreformer. Vågar Mona Sahlin göra samma sak – föra valrörelsen ett kliv vänsterut – så vinner hon. Där är det många som väntar.

Daniel Suhonen

ARTIKELN HANDLAR OM