ÅSIKT

M snodde S på klass

Åsa Linderborg om Moderaternas övertagande av klassperspektivet

Arbetarklass Socialdemokraterna har lämnat klassperspektivet. Och moderaterna tagit över.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För fyra år sen hade Moderaterna en valupptakt på Mariatorget i Stockholm. En blond tjej i blå jumper sjöng Working class hero. Hon såg ut som den där ungmoderaten på min gymnasieskola som valrörelsen 1985 förklarade för mig att arbetarklassen inte längre finns, men att hon en gång träffat en arbetare: ”Och du, han var inte så jävla smart.” 600 meter bort stod pappa och härdade stål på Metallverken.

”Blir du inte förbannad när de tar din låt”, frågade jag vid ett senare tillfälle Jerry Williams, som till skillnad från den blåjumprade sjunger Lennons text med förståelse för varje ord. ”Tja”, svarade han, ”kan borgarna sno ens stålar, kan de väl sno ens låtar.”

Förra valet kampanjade Fredrik Reinfeldt som partiledare för det nya arbetarpartiet. Han pyntade sitt eget ledarskap med folkhemskoryféer som Per Albin och Erlander. I söndags upphöjde han sig till landsfader; Moderaterna är numera statsbärande och det enda arbetarpartiet. Mussolini hade inte sagt det bättre.

Så ritar Reinfeldt om politiken genom att använda ett centralt ord för varje samhälles organisering – arbetare – på ett sätt som det inte har använts de senaste hundratrettio åren i Sverige. I nysvenskt borgerligt språkbruk är den klassdimension som en gång var ordets kärna borttrollad. Det har vänts i sin motsats. Avväpnats.

Enligt Moderaterna är alla som har ett jobb arbetare. Som om alla har samma villkor. Som om det inte skulle finnas någon skillnad mellan den som jobbar i hemtjänsten och den som utför hjärtkirurgi. Lägg lönekuverten bredvid varandra och klassamhället grinar upp sig.

Men lönen är inte avgörande, det finns medlemmar i LO-kollektivet som tjänar bra. Att vara arbetare handlar om utbildning, arbetsmiljö, medellivslängd, semestervanor, möjligheten att avancera på sitt jobb, språkresurser, självförtroende att alls tala. Ergo: alla jobbar och lever inte under samma villkor. Skillnaderna är strukturella, är inbyggda i ekonomin, är den grundval på vilken hela samhället vilar.

Alla klassteorier blir trubbiga när man applicerar dem på den betydligt mer finkalibriga verkligheten, men klass är ytterst en fråga om makt och ägande. Vem har makt över arbetet? Hur ska vi organisera arbetsprocessen, vem ska göra vad, på vilket sätt och när? Vem i arbetslivet kan ge order och vem kan inte göra annat än lyda? Med denna makt följer ekonomiska och sociala fördelar.

Vem äger vad och hur mycket? En procent av världens befolkning äger 40 procent av alla världens resurser. Men betydligt fler än en procent äger till exempel aktier. Det nya pensionssystemet tvingar alla att vara aktieägare. Att påstå att alla som har ett jobb är arbetare, är lika absurt som att påstå, att alla som äger aktier är kapitalister.

Reinfeldts tal om att alla som har ett jobb är arbetare, är ett försök att förhindra arbetarklassen från att bli medveten om sig själv som en specifik och exploaterad klass. Man inbillar oss att alla har ungefär samma möjligheter; att vi lever olika beror enbart på individens fria val. Så försöker man övertyga den underställde att det inte finns någon grund för konflikter. Att vi alla – oavsett klass, kön och ras – har samma intressen och samma mål. Så avradikaliserar man dem som har anledning att ta strid. Gullan Bornemarks Sudda bort din sura min passar bättre som moderat ledmotiv än Working class hero.

Det spelar ingen roll om Moderaterna ökar sin väljarandel bland LO-kollektivet, det blir ändå inte ett arbetarparti. Ett arbetarparti låter arbetarklassens intressen formulera politiken.

Moderaterna har på sina fyra regeringsår sänkt och differentierat a-kassan och därmed utsatt LO-förbunden för det största medlemstappet i svensk historia. Man har stimulerat uppkomsten av bemanningsföretag, som också försämrar arbetarklassens organisationsgrad. Samma effekt har satsningen på småföretagarna; lättast anställd blir den som inte är med i facket. Den här politiken har inte drabbat alla som har ett jobb. Den har drabbat arbetarklassen. Kort sagt: man har fört en klasspolitik som tydligt tagit ställning i den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital.

Att Moderaterna korpar motståndarens honnörsord och fyller den med sitt eget innehåll är inte förvånande. Så har man alltid gjort. Per Albin snodde folkhemmet, som är ett klassförsoningsbegrepp, från högern. Hitler kallade sitt parti för nationalsocialistiska rörelsen. Socialism var på den tiden ett populärt begrepp, det fanns starka antikapitalistiska stämningar även inom medelklassen. Hitler avsåg dock något annat med socialism än vad de socialisterna menade – hans folkgemenskap var att tvärtom inte bry sig om samhällets sociala struktur. Hitler gjorde en Reinfeldt kan man säga.

Moderaternas taktik att överta arbetarrörelsens portalbegrepp underlättas av att socialdemokraterna själva inte längre har ett klassperspektiv i sin retorik och analys. Moderaterna kan kalla sig för arbetarparti eftersom socialdemokraterna slutat göra det. Sedan 1985, när socialdemokraterna gjorde en överklassynglig till symbol för sin politik, ligger ordet fritt för den som vill ha det. Grab to go!

De som utformar den socialdemokratiska politiken har drabbats av det Göran Greider kallar för ”Amelinsyndromet”. Man tittar sig omkring och har svårt att finna den muskulöse metallarbetaren med keps och uppkavlade skjortärmar, och tänker, att liberalerna nog har rätt i påståendet att arbetarklassen är död. Man köper sin ekologiska mjölk och tror att förpackningsindustrin är som journalfilm på tv; en snillrik mekanik som går helt av sig själv. Man hämtar sina barn på dagis, och funderar inte varför de som jobbar där inte bor i samma fina kvarter som man själv.

Det blir så, när partiet upphört att vara en folkrörelse.

Moderaterna har inte snott alla honnörsord de svänger sig med. ”Utanförskap” är, oavsett hur förljuget ordet står i relation till den verklighet man påstår sig beskriva, genialt. Det var ett ord att vinna val på.

I dag har Moderaterna slutat tala om utanförskap, eftersom de har ansvar för dem som fortfarande är kvar där – de har rent av ökat i antal. Nu gör Moderaterna tvärtom. Nu profilerar man sig som ett parti för dem som inte står i utanförskapet. Man säger sig företräda dem som tillhör den andra sidan, de som har ett jobb, oavsett klasstillhörighet. Dem som Tony Blair kallade ”the decent majority”. Anständigt folk. Utanförskapets röster lämnar man åt sossarna: Ni kan ta de sjuka, arbetslösa, blattarna i förorten. Bottenskrapet.

Visserligen imponerade Mona Sahlin i går i Almedalen med sitt tal, och vad Littorins sorti får för betydelse beror väl på om vi någonsin får veta hans verkliga avgångsskäl, men än så länge är det Moderaterna som ångar fram. Och ändå känns det osäkert om de verkligen vill vinna valet. Det kan inte vara särskilt lockande att sitta fyra år till med tre partier på randen till utplåning och styra ett land på väg in i en global depression. Hellre gå i opposition som riksdagens största parti. Det tar på krafterna i längden, att låtsas vara någon man trots allt inte är.