ÅSIKT

Kojor & hålor

Petter Lindgren om barnbyggda boningar

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I en håla under marken bodde det en hobbit. Inte en blöt och otäck jordhåla, där maskarna krälar och luften är skämd, och inte heller en torr och kal sandhåla där det inte finns någonstans att sitta och inget att äta; det var en hobbithåla, och en sådan är hemtrevlig.

Så börjar Bilbo, eller Hobbiten som JRR Tolkiens berättelse numera heter, i Erik Anderssons översättning från 2007 (Norstedts).

Inspirerade av beskrivningen (fast i Britt G Hallqvists version då) inledde jag och en kamrat bygget av en hobbithåla. Förutsättningarna var de bästa: ånära läge, en strandbrink med en lagom försänkning i, så att det bara var att lägga bräder över som tak, vilket sedan belades med grästorvor. I hålans enda vägg som alltså vette utåt ån (vid närmare eftertanke var det nog en bäck) blev det till och med en dörr, om än inte rund som Bilbos, med väl med hasp och riktiga gångjärn.

Det blev väl kanske inte något ”The hall at Bag-End, recidence of B. Baggins esquire”, som Tolkien textade under sin egen illustration, och nog var golvet en smula gråsuggigt, men ändå. Läget! Grästaket! En håla värdig en diktator på flykt.

Trots det minns jag inte att vi någonsin höll till därinne, eller släpade dit några saker. Möjligen ansåg vi oss för gamla för att hålla på med kojor, eller om det avancerade bygget gav oss en mild försmak av den kris eller leda som kan inträda vid liknande skeden i livet, när man nått vägs ände vad beträffar kunnande och resurser. ”Ett svårgripbart, oavvisligt krav på vidareutveckling växer fram, och dess insignum är otillfredställelse”, som Anna Wahlgren skriver i Barnaboken.

För övrigt tror jag att det är en romantisk missuppfattning att det som föresvävar yngre kojbyggare är just en koja, i bemärkelsen enkel och snabbt hopkommen boning. Enligt min egen erfarenhet är kojan snarast att betrakta som produkten av en skriande diskrepans mellan målsättning och förmåga, och detta hos en byggare som i initialskedet framför sig faktisk ser ett hus, med gullfiber i väggarna och pärlspont inombords.

Härvidlag är Tove Janssons muminserie Att bygga ett hus, återutgiven 2009 (Alfabeta) både belysande och inspirerande, i det att den genom Mumins många misstag så åskådligt visar hur det går till att bygga något som åtminstone närmar sig ett riktigt hus, med gjuten grund, murstock och takfönster.

”Din dumbom, du har lagt golvet före taket!”, skrattar Lilla My när Mumin plötsligt finner att det regnar in i huset. Sedan får vi lära oss att tjärpapp är jättetungt, och att takläggningsarbeten inte bör utföras i busväder. Liksom att formen är avhängig konstruktionen. Eftersom hela huset är snett måste också golvet vara snett, menar Mumin, ”det är logiskt.” Att huset lutar åt det ena hållet och skorstenen åt det andra är dock en ren kompositionsfråga, tycker han.

När svårigheterna är övervunna och huset väl står där, om än med tydliga brister, uppvisar Mumin en distraktion eller likgiltighet liknande min inför den färdiga hobbithålan. ”Det roliga är inte att bo, utan att bygga”, säger han, och erbjuder ridderligt Mymlan att bo i det med alla sina barn.

I Juijja och Tomas Wieslanders (text) och Sven Nordquists (bild) Mamma Mu bygger en koja (Natur och Kultur, 1995) är drömmen än mer högtflygande, för här ger kossan Mamma Mu sig upp i träden likt Italo Calvinos unga Klätterbaron. Målet är att bygga en trädkoja, detta trots vännen Kråkans surmulna invändningar: ”Kor klättrar inte i träd. Kor. Bygger. Inte. Kojor.”

Sedan faller Kråkan själv offer för lusten att bygga, liksom för den där sortens depression jag vidgått ovan. ”Ska du inte ens titta in i den?”, undrar Mamma Mu när kojan är färdig. ”Titta in och titta in”, svarar Kråkan. ”Varför måste man alltid titta in i alla kojor man bygger!? Jag har väl annat att göra än att titta in i kojor hela dagarna. Jag ska hem. Hej då!”

Tillgång till träd att bygga i är naturligtvis också en social och ekonomisk och geografisk fråga. I Lisen Adbåges Kurt och Kio vill ha koja (Bonnier Carlsen, 2009) ger sig de båda vännerna i hyreshuset ut för att leta efter ett lämpligt träd, hittar inget och bygger till slut kojan på balkongen, vilket är tur eftersom det snart börjar regna. Balkongen har utsikt över ett villaområde, och nöjda ser Kurt och Kio de bättre bemedlade barnen sitta och sura i sina drypande trädpörten, blott ett par meter över marken.

Själv har jag turligt nog alltid haft gott om träd omkring mig, men av någon anledning har mina kojor alltid hållit sig på marken, eller i den då. Om hobbithålans vidare öden vet jag inget, men ett annat av mina byggen återser jag ofta. En triangulär konstruktion uppspikad mellan tre träd på Torö i Södermanland. Taket, av prosaisk masonit, föll in redan i 80-talets inledning, men väggarna har stått sig, genom statsministermord och färjekatastrofer. ”Dykarklubben Barracuda” stod det en gång på dörren, en begagnad skåplucka. Tanken var att vi skulle samla snorkelfynd därinne, vrakdelar, tomflaskor, sådana saker.

Det blev väl inte så mycket med det, men byggt blev det i alla fall, vilket kanske var huvudsaken. Hitler ville åstadkomma byggnader som en gång, tusentals år senare, skulle göra sig som vackra ruiner. Själv får jag väl sitta nöjd med detta lilla kulturgeografiska spår mellan tre träd, två furor och en ek, de trädslag som Frans G Bengtsson förvisso ansåg vara de mest poetiska, eller ”de enda bland våra träd som stundom gå in i det sublimas kategori”, i essän En gammal ek från 1947.

Petter Lindgren

ARTIKELN HANDLAR OM