ÅSIKT

Segersångaren

Magnus William-Olsson jublar över Pindaros mästerliga idrottsdikter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Fabio Cannavaro lyfter jublande pokalen, efter att Italien vunnit fotbolls-VM 2006.

Allt sedan romartiden har tänkare, författare och konstnärer förnyat sig genom att återvända till den grekiska antiken. Och aldrig har återvändandet varit enklare än nu. Den air av otillgänglig lärdom som länge vaktat epokens lämningar och gjort att vi har läst mycket mer om än av antikens författare är kanske på väg att skingras. Numera, när internet erbjuder tvåspråkiga utgåvor av den antika litteraturen, är intresset för filologi inte längre förbehållet en liten exklusiv expertis. Vem som helst kan ta sig an grundtexterna och få snart sagt varje formulering i dem belysta av förklarande uttolkningar.

Men varför fortsätter dessa texter att generera ständigt nya tankar, att bryta upp och produktivt ifrågasätta nuet?

Den spanske filosofen och antikkännaren Emilio Lledó brukar hänvisa till det givande i att samtala kring grundläggande existentiella, filosofiska och estetiska frågor med tänkare som själva aldrig läst en bok i ämnet. Och bara det faktum att man kan tänka, känna och upptäcka tillsammans med 2 500 år äldre samtalspartners är i sig en ytterst komplex erfarenhet. Vad innebär det att någon från en så avlägsen ort säger mig att jag är ett ”djur som talar”, eller att ”man kommer att minnas oss i framtiden”?

I Sverige har under flera decennier den nyligen bortgångne Sture Linnér varit en stalker som rastlöst rört sig mellan den grekiska antiken och nuet. Inte sällan har hans turer gått i par med den like produktive översättaren Ingvar Björkesons många alster. Deras senaste projekt har gällt den antika poesins dunklaste juvel, Pindaros. Förra året kom de Olympiska och Pythiska segersångerna och nu kommer de Nemeiska och Isthmiska, översatta av Björkeson, med inledning av Linnér. Samtidigt ger Norstedts ut Sture Linnérs sista fullbordade bok, Solglitter över svarta djup – Pindaros segerdikter, Idrottspoesi om liv och död.

Björkesons och Linnérs arbeten har ofta och med rätta prisats, men Pindarosprojektet har mött oväntat stark kritik. Nyligen kunde man i Svenska Dagbladet läsa en riktigt sur recension av Linnérs bok signerad Eva-Carin Gerö, professor i grekiska vid Stockholms universitet. Och den pensionerade professorn i Göteborg, Staffan Fogelmark, gav i höstas ut en drygt 130 sidor lång genomgång av Björkesons första översättningvolym, en granskning som har få motstycken i svensk översättningshistoria såväl vad gäller det höga tonläget som den höga ambitionen. Skriften är en stor tillgång för alla svenskar som intresserar sig för Pindaros, även om den ger uttryck för en lika monumental oförståelse för översättningens konst som passion för sitt ämne och i så mening komiskt bekräftar den fördom som ofta riktas mot de klassiska filologerna: den att de nog fattar grekiska, men inte ett jota av litteratur.

Visst tål såväl Linnérs som Björkesons arbeten att kritiseras. Sture Linnérs faller ibland in i en stil där utryck som ”väldiga vingslag”, ”själsadel” och ”djärv flykt” vittnar om ett förhållande till poesin som i dag kan kännas daterat. Och Björkesons översättningar tolkar hellre än förevisar komplexiteten i Pindaros text. Men själv kan jag omöjligen uppleva det som problematiskt att någon ställer fram en annorlunda Pindaros än den jag brukar umgås med.

Det handlar om utgångspunkter. När Linnér i sin bok förtjänstfullt introducerat Pindaros poesi, med särskild inriktning på idrottens roll i den grekiska civilisationen, och instruktivt närläst några centrala dikter avslutar han med en exkurs som handlar om en annan framstående Pindarosläsare, Wilhelm Ekelund. Och Linnér är förvånansvärt oförstående. Det adaptiva och parafrasiska i Ekelunds Pindarosbild stör honom. Men frågan är i vilken avsikt Ekelund närmade sig antiken?

Många som tagit sig an de tidiga grekiska texterna har gjort det därför att de däri hoppas finna en förlösning. De gäller poeter såväl som filosofer. Inte så få har gjort det genom att i de grekiska originalen söka ett direktare förhållande till världen, erfarenheten och sanningen. När Martin Heidegger till exempel i Konstverkets ursprung spårar själva uppkomsten av ”det västerländska tänkandets grundlöshet” i latinets korrumperande översättningarna av grekiskans begrepp, manifesterar han en allians som många såväl före som efter honom funnit fruktbar. Den mellan nuet och begynnelsen.

I dag finner man inte sällan den sortens anspråk som naivt inskrivna i en romantisk kult av ursprunget. De antika texternas grundläggande svårbegriplighet poängteras framför deras läsbarhet. Men se i stället till syftningen! Ekelunds relation till Pindaros steg ur en känsla av utvaldhet och intimitet, en bortomhistorisk närhet. Och hans diktning vann originalitet, skönhet och djup av umgänget. En sådan allians kan man avfärda. Men man kan också hävda att det ahistoriska är en viktig del av litteraturen som sådan.

För mig är just frågorna om tiden, minnet och sanningen helt centrala för läsningen av Pindaros. I hans diktning belyses människans predikament i ljuset av evigheten, sången och ögonblicket. I så motto vittnar hans dikter om en kultur, en tid, en historia mycket avlägsen vår. Men de adresserar oss också direkt, som enskilda människor med en kropp, ett öde, en död varhelst vi befinner oss i tiden och rummet. Det var det tilltalet Ekelund svarade på.

Pindaros sånger tar sin utgångspunkt i idrottslig tävlan. Det helt centrala är segerns stund, då kroppen står öppen och skyddslös för världens blickar och projektioner. Ett alltigenom paradoxalt ögonblick då kroppslig dödlighet växlas in i odödligt rykte. Samtidigt ljuvt och tragiskt, jublande och smärtsamt.

För mig ter sig denna kroppslighet, bortom monoteismens outhärdliga dualismer, som kärnan i Pindaros poesi. De mytologiska, filosofiska och politiska slöjor hans dikter väver, glipar alltid mot denna – ofta bara indirekt angivna – erfarenhet av att ensam i alla tiders korsväg förkroppsliga sitt öde. Stundens utvändigt oändliga, men invändigt alltid redan slutna och överståndna, rumslighet.

I vår tid då kroppen är så ohjälpligt intecknad av allehanda kommersiella, ideologiska, estetiska och politiska begär erbjuder Pindaros poesi en ojämförlig reflektionsmöjlighet. Att läsa hans dikter innebär en övning i en annan kroppslighet. En annan sensualism. En annan sexualitet. En annan dödlighet.

Ja, den som på allvar ger sig in i Pindaros poesi kommer ut som en annan. I den saken har främst Ingvar Björkeson, men även Sture Linnér, med sina böcker skänkt oss underbara verktyg. Ge Pindaros diktning en månad. Börja med Björkesons två volymer och komplettera med Perseus collection of greek texts på nätet. När månaden är till ända kommer du att se tillbaks på dig själv och förundras till exempel över att följande rader kunde te sig så främmande. Men också över att den du var när du första gången läste dem ter sig som en främling i det nu du då ska bebo.

Outsäglig var min sorg, men nu

efter ovädret, har Jordfamnaren

låtit himlen klarna. Jag vill pryda mitt hår

med kransar och sjunga, och måtte gudars

missunnsamhet inte skugga

den dagliga glädje jag söker

när jag lugn går mot ålderdom och fullbordan

med min utmätta livstid. Ty alla dör vi

men varje öde är olikt andra. Om någon

skådar mot fjärran är blicken kort,

når ej fram till gudars

hem med bronssmidda golv.

FAKTA

POESI

» Nemeiska och Isthmiska oden, fragment

Pindaros

Tolkn. Ingvar Björkesson

Natur & Kultur

ESSÄ

» Solglitter över svarta djup. Pindaros segerdikter – idrottspoesi om liv och död

Sture Linnér

Norstedts

Magnus William-Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM