ÅSIKT

De har mycket kvar att slåss för

Ulrika Westerlund om vad som står på att-göra-listan just nu för hbt-personers rättigheter

Foto: ap
SIDA VID SIDA Jublande demonstranter i Pride-paraden, Warszawa. Över 8000 människor deltog i årets Euro Pride-parad i Warszawa – som för första gången arrangerades i den polska huvudstaden.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ulrika Westerlund.

I mitten av juli var jag på pride-festival i Warszawa. Det var inte första gången jag var där, det var verkligen inte första gången jag firade pride i ett östeuropeiskt land, men ändå kändes det lite nytt. Efteråt tänkte jag att det förmodligen berodde på att så många av hbt-rörelsens utmaningar blev så uppenbara och tydliga där. I Warszawa fanns både den interna diskussionen och det externa mycket närvarande motståndet. Parallellt.

Framstegen för hbt-rörelsen i väst har skapat en kontext för andra länders hbt-aktivister, som inte fanns när den svenska hbt-rörelsen tog sina första steg. Ett sammanhang att ansluta sig till, eller ta avstamp emot, eller fjärma sig från.

Det var därför Warszawas pride-firande innehöll såväl fester kliniskt befriade från politik med gogo-pojkar, som politiska debatter, inbjudna gästartister från Stockholm och London – och alternativa arrangemang som protesterade mot kommersen, fokuseringen på västeuropa och bristen på plats för polsk queer-kultur. Och det var därför paraden hade utrymme för både tillresta stödjande utländska aktivister, polska aktivister som demonstrerade för rätten att ingå partnerskap och polska queers som verkligen inte ville ingå partnerskap, och som dessutom protesterade mot själva den identitetspolitiska grunden.

Men: vi gick i alla fall i samma parad. Och mötte samma motstånd. Skyltar med stiliserade bilder på män som har analsex, överkorsade; framsträckta händer med uppsträckta långfingrar. Inte så våldsamt, bara några kastade flaskor, mest högljutt. Välbekant. Sorgligt.

En av de vanligaste frågorna från journalister så här års är vad som återstår att göra för hbt-personer i Sverige nu. På lut ligger alltid frågan om inte pride eller kanske rent av hela hbt-rörelsen spelat ut sin roll – nu när äktenskapet är på plats och allt. Det är en tanke som i delar ligger snubblande nära analysen som KD lägger in när de använder begreppet ”Verklighetens folk”: politiken har gjort sitt, folk ska lämnas ifred. Som ett svar på det har RFSL lanserat vår egen version av Verklighetens folk, där vi fyllt begreppet med den helt motsatta tesen: det behövs mer politik, inte mindre, för att vi alla ska känna oss verkliga, för att vi ska känna att vår verklighet respekteras.

RFSL:s framgångar genom åren kan i mycket förklaras av den reformistiska, inte revolutionära, hållningen. Att till exempel driva frågan om äktenskap och kyrkobröllop för alla par som vill kan rimligtvis inte ses som ett försök att kratta för den queera samhällsomstörtande revolutionen. Det är på ett sätt inte heller det som är RFSL:s roll, för det är vi en alldeles för stor och bred organisation som samlar medlemmar med de mest varierande politiska uppfattningar.

Men. Den reformistiska hållningen är ändå påfallande ofta alltför radikal för att få gehör. Äktenskapet hade RFSL haft på agendan i över 55 år innan det blev verklighet. Och fortfarande är det många av våra politiska krav som befinner sig mycket långt från att vara allmänt omfamnade.

På vår agenda inför årets val står fem utvalda politikområden, som vi hoppas ska lyftas under valrörelsen: familjepolitik, asylfrågan, vård för transpersoner, bemötande i vård och omsorg och borttagande av informationsplikten ur smittskyddslagen. Också dessa frågor har drivits länge av RFSL, också här har motståndet varit seglivat.

I Sverige har vi en lag från 1972 som reglerar vad som krävs för att få sin könstillhörighet ändrad juridiskt. Den sökande måste vara ogift, över 18, svensk medborgare och steril. Vi har alltså fortfarande en grupp människor i Sverige som är föremål för tvångssterilisering: transpersoner. En rest från en tid som allmänt anses vara en skamfläck i den svenska historien har tillåtits leva kvar.

Vi har också en smittskyddslag med en informationsplikt för hivpositiva som kan försätta dessa i rättosäkra situationer och andra i en känsla av falsk trygghet – ”om ingen säger att den är hiv-positiv, så är ingen det”. Lagen är kontraproduktiv för hiv-preventionen med sitt ensidiga fokus på hiv-positivas ansvar i stället för ett betonande av allas ansvar för att stoppa spridningen av viruset genom att praktisera säkrare sex. Det är omöjligt att veta om den du möter har hiv eller ej, det vet många hiv-positiva inte själva. Lagen möjliggör också anmälningar mot hiv-positiva för brott mot informationsplikten av arga ex-partners. Att i rättssalen reda ut vad som sagts, om partners informerats om hiv-statusen, är nästintill omöjligt. Ord står mot ord.

Sverige är också ett land där alla inte kan bilda familj på det sätt de önskar. Vi har förbud mot embryodonation, surrogatmödraskapsarrangemang och mot att ge ensamstående kvinnor tillgång till assisterad befruktning. Dessutom är det inte möjligt att vara fler än två juridiska vårdnadshavare för ett barn, vilket försämrar barns rätt till alla sina föräldrar, om till exempel två män och två kvinnor har skaffat barn ihop.

Sedan har vi ett migrationsverk som inte tillämpar den faktiskt ganska bra lag vi har om möjligheten att söka asyl om du förföljs på grund av sexuell läggning eller kön. Vi utvisar fortfarande hbt-personer till länder som exempelvis Irak, där en milis i höstas ägnade sig åt en sexuell rensning och mördade homosexuella män utan att myndigheterna ingrep. Allt detta jobbar vi för att förändra, allt detta möter ett motstånd av varierade styrka.

Och det var väl det som på ett sätt blev så tydligt där i Warszawa. Ibland är det externa motståndet ett högljutt hatiskt sådant, ibland mer lågmält, mot framförda politiska krav. Ganska ofta består motståndet av den kompakta tystnaden, ointresset, signalerna om att de frågor som drivs är för smala, för otänkbara.

Samtidigt är den interna diskussionen intensiv. Är justeringar av existerande lagstiftning rätt väg att gå, eller bidrar vi då bara till att legitimera ett system som är fel i grunden? Jag tänker att den här debatten kommer att intensifieras alltmer. Och det ska den. Men jag håller den enade fronten utåt högt. För ett motstånd finns det. Happy Pride!

Ulrika Westerlund
förbundsordförande i RFSL.