ÅSIKT

Statslös

Jenny Tunedal har träffat utvisningshotade
poeten och journalisten Ghayath Almadhoun

1 av 3 | Foto: CATO LEIN
Ghayath Almadhoun är palestinsk poet och författare född 1979. Bosatt i Sverige sedan 2008. I september kommer hans första bok på svenska, Asylansökan (Ersatz).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett av de huvudsakliga syftena med tortyr och andra former av omänsklig behandling i fall som rapporterats till Amnesty international är att extrahera information eller bekännelser från de fängslade om deras politiska aktiviteter, skriver Amnesty i sin senaste rapport om Syrien, som kom i våras.

I Syrien råder sedan 1963 undantagslagar. Lagar som ger myndigheterna rätt att arrestera människor, övervaka deras korrespondens och rörelser, censurera och konfiskera alla former av yttranden – mediala och andra – begränsa människors frihet att resa och att mötas. Människorättsaktivister (framför allt kurder), advokater, reformister, demokratiförespråkare och oberoende intellektuella som författare, journalister och bloggare förföljs, förhörs och fängslas. Ofta anklagas de för olika former av ”brott mot den allmänna säkerheten”, ”brott som hotar allmänhetens tillit och konstituerar ett generellt hot” eller eventuellt för ”att sprida falska nyheter” eller ”förolämpa republikens president”.

Jag var en av flera svenska poeter som besökte Damaskus hösten 2008. Ett av mina starkaste minnen från resan är de syriska författarnas fråga till oss svenskar: ”Vad gör ni med er frihet?”

Poeten och journalisten Ghayath Almadhoun kom till Stockholm från Damaskus för snart två år sedan och sökte asyl som statslös författare. Han är palestinier, tillhörande en minoritet av de palestinska flyktingarna i Syrien vars familjer anlände från Jordanien 1970. Denna grupp har till skillnad från den stora gruppen så kallade syrienpalestinier aldrig fått några medborgerliga rättigheter. De får inte äga hus eller mark, resa eller driva företag. De har inga giltiga pass, inget medborgarskap någonstans.

Almadhoun visste vad han ville göra med friheten. Under sin första tid i Sverige började han – i tron att han var skyddad här – arbeta med en serie texter som skulle utgå från samtal med syriska regimkritiska författare. I det första berättar poeten Faraj Bayrakdar, numera bosatt i Stockholm, om sina erfarenheter från fjorton år i syriskt fängelse. Artikeln publicerades på kultursidan i den libanesiska dagstidningen An-Nahar.

Sedan kom Migrationsverkets avslag, präglat av den blandning av okunskap och misstro som i dag karaktäriserar svensk flyktingpolitik. Migrationsverket är inte övertygade om att Ghayath Almadhoun är den han är, eller att hoten mot honom i Syrien är verkliga. (I så fall hade han, enligt deras märkliga logik, lämnat sitt hem tidigare.) Man har heller inte förstått vilken grupp palestinska flyktingar han tillhör. Och än mindre vad det innebär att vara en poet och journalist utan land, bosatt i en diktatur som förföljer och fängslar skribenter som de uppfattar som oppositionella.

I sommar väntar Ghayath Almadhoun, samtidigt som sju av hans vänner sitter fängslade i Syrien, på att Migrationsdomstolen ska ta upp hans överklagan. Och på sin första bok på svenska – översättningsvolymen med arbetstiteln ” Asylansökan” utkommer på Ersatz förlag i höst. Den innehåller dikter ur hans andra bok, samt texter om bland annat Palestina och Syrien, skrivna sedan han kom hit.

Han har fortfarande inte fått något definitivt besked om huruvida den advokat han själv vill ha – och med hjälp av svenska PEN betalar för – får föra hans talan. Processen kring advokatbytet, som inte godkänts av Migrationsverkets handläggare trots att alla formella kriterier uppfyllts, har varit grotesk. Den vittnar om ett system där den asylsökande är mer eller mindre rättslös. En handläggares godtycke väger tyngre än alla lagar.

Migrationsverket vill inte ta hänsyn till artikeln i An-Nahar eller de framträdanden Ghayath Almadhoun gjort tillsammans med Faraj Bayrakdar vid manifestationer för yttrandefrihet i Stockholm – eftersom detta inte ingick i de ursprungliga asylskälen. Men till och med en svensk myndighet torde inse att det är saker som gör det ännu svårare för honom att återvända till Syrien.

Det är som om de vill säga att han får skylla sig själv. Att han tog friheten i bruk innan den tillkom honom. Som om den var deras – eller vår – att ge bort eller behålla för oss själva. Är det vad vi gör med friheten – dyrkar den, hyllar den och äger den? Som ett ting: en medalj vi kan tilldela exempelvis en syrisk poet (eller en eritreansk journalist), men först efter att hoten realiserats i form av ett fängelsestraff.

”Någonstans i världen förs någon annan till förhör i mitt ställe”, skrev Birgitta Trotzig på sjuttiotalet, efter militärkuppen i Chile. Hon fortsatte: ”Min förnekade livskamrat, den glömda förnekade världen, verkligheten: min skugga. Hans plåga därnere i den blodiga världen-på-andra-sidan är ju också skuggan mina handlingar, och icke-handlingar, fäller.”

Jag kom aldrig på något bra svar på hur vi använder vår frihet. I sommar känns det som om den fäller mycket långa skuggor: hur vi bevakar den, med vår skitiga migrationspolitik och allas vårt accepterande, hur vi låter migrationsverket utföra det smutsiga jobbet åt oss andra, på vår regerings uppdrag. För vår skull, i vårt namn. Någonstans förs någon annan i fängelse på grund av oss.

fotnot: Läs Faraj Bayrakdars bok: Språkets och tystnadens otaliga svek (översättning Rawia Morra, Starfalk förlag)

Jenny Tunedal